Snart är dags igen för jazz- och bluesfolket att samlas till Skeppsholmsfestival i Stockholm.

Mellan 26 juni och 5 juli ska musiken flöda enligt ett som vanligt späckat och ambitiöst program. Men om vädret sviker, eller semesterdagarna inte passar, behöver man inte sörja för det.För den som tänkt besöka huvudstaden finns det alltid nånstans att gå. Det vimlar helt enkelt av musikställen nuförtiden. Med sinnet öppet för den rätta känslan har Östgöta Correspondenten gjort vissa provdykningar i dessa storstads-djungelns oftast rökiga och öldoftande vattenhål.

Hit, till jazzens nationalscen, kommer det mesta av det bästa året runt. Här finns hela registret från blues och soul via afro-latin, reggae och rå funk till fusion, mindre storband, ballader, bebop och allehanda experiment.

På Fashing är publiken blandad och gärna entusiastisk. Medelåldern kan vara allt från 25 till 40 beroende på band. Personalen är välvillig, belysningen lagom skum och stämningen ovanligt avspänd. Vid behov röjs ett litet dansgolv fram nedanför scenen.

Öl och mat kostar som på krogar mest. Entrén, normalt 70-100 kronor, kan krypa upp mot 200 vid riktigt heta importer då förköp rekommenderas. Fashing passar förstås på att också ta en del av festivalens artister. Vid otjänligt väder kan hela skeppsholms-programmet flyttas hit. Under festivaldagarna släpps artisterna sällan ner från scenen före tre på natten.

Annars slutar en typisk Fasching-kväll framåt ett. En särskild eloge får Fasching för att man, mot avgift, kan abbonera på det programblad som ges ut varje månad.

Källarvalv med lågt i tak, tät atmosfär och lite känsla av 70-talets alternativrörelse. Med blues, coverband, indirock och folkrock på repertoaren drar Fatburen en publik mellan 21 och 35. Stämningen är hjärtlig och spontan dans kan utbryta trots att tillstånd för dans saknas.

- Man går ju inte så gärna fram och säger åt folk : Ha inte så kul, säger Janne Littorin, entusiastisk bandbokare på heltid. Mestadels är det fri entre, annars 20-30 kr. Alltid levande musik på helgerna men ibland redan från onsdag.

Turkisk mat på menyn och någon gång magdans mellan borden ger Fatburen en personlig prägel, väl värd ett besök. Stänger gör man klockan ett.

En institution i Stockholms nöjesliv. Här bjuds allt som överhuvudtaget kan förekomma på scen - från kabaré, stand-up, country, jazz, blues och visor till klassiskt. Publiken är därefter, synnerligen blandad. Med t.ex. ett kabarénummer först och sen rockig blues samma kväll, blir stämningen avspänd men ibland lite splittrad.

Mosebacke tar också en del av Skeppsholmsartisterna. Ansvarig för programmet är självaste festival-generalen Bosse Stenhammar. Han tycker man ska gå hit för utsikten, det glada bemötandet och den folkliga atmosfären. Det är bara att hålla med.

Den som förmår att rätt uppskatta en tät tryckare till gammal hederlig swing-och-sweet bör inte missa Stampen. Här spelas tradjazz i två våningar med pub i gatuplanet och dans i källarvalven. Priser något över snittet och öppet till ett måndag-lördag med en specialare i puben på tisdagar : 50-talsrock av Buddy holly-snitt. Vissa dagar fri eftermiddags-jazz.

Helgerna är bäst. Då är det ibland trångt så att dansandet mest känns som att köra radiobil. Vardagkvällar kan affärsfolket dominera och stämningen vara något bedagad. Publiken varierar "mellan 21 och döden" enligt Sten Håkansson, allt-i-allo. Men de flesta är mellan 30 och 45.

Hit går man för "feelingen", för att dansa och kanske hitta en vän. Under skeppsholmsveckan kör Stampen en egen trad-festival.

I en sober inredning med tunga ljuskronor och klassisk konst på väggarna känns den lilla jazz-scenen lite felplacerad. Och det alldeles för ljust för att någon inrökt klubbstämning ska infinna sig. Här är lågmält och städat, mer som ett café med pratvänlig kammarjazz, lite i bakgrunden.

Måndag-tisdag pianounderhållning, annars mest små band med musikstuderande på väg uppåt i karriären. Man kan gärna slinka in på en öl med några vänner. Västerlånggatan brukar man ju ändå passera och det är fri entré.

Ett tungt nöjespalats för folk mellan 23 och 30. Här spelas rock och blues och ska vara öppet till tre, varje kväll utom julafton. Vill man inte höra live-musik i puben eller dansa disko i källaren kan man vänta på karoké-framträdande eller göra av med överskottspengar på rouletten. Janne Carlsson 26, från Göteborg går till Engelen varje gång han är i stan.

- För pubstämningen. Det är inga divor här, säger han och trivs bäst vardagkvällar.

- För då är det mest folk som inte är från Stockholm.

Trångt är det och ölen flödar. Tre bastanta vakter håller ordning. Vill man föra intima samtal går man alltså bäst nån annanstans.

Ett sympatiskt ställe i det lilla formatet med blues, rock och funk på menyn. Här får mindre etablerade en chans och nästan vad som helst kan hända.

Correns utsände har här med egna ögon bevittnat saxofonisten Bosse Gustavsson framföra ett fantomsolo gående på borden med en publik i extas. (Och detta på en söndagkväll !)

Sen några år kör Kaos med gratismusik på eftermiddagarna. Enligt programansvarige "Parvin", kan publiken då vara mellan 1 och 80. Det är musik alla dagar i veckan men fredag-lördag flyttar scenen ner i källarvalv där det finns plats för danssugna. Då har publiken en lätt bohemisk finish och håller sig gärna mellan tjugo och trettio.

Mat och öl till ordinära priser medan entréavgiften, åtminstone på vardagkvällar, är närmast symbolisk. Här spelade U2 innan de slog igenom. Har man tur får man en upplevelse för livet.