Länktips: Lista att tänka på om INDEXKORT

Den som ser över strukturen i ett manuskript kan har stor nytta av att använda s.k. indexkort – små lappar med mycket hårt dragna sammanfattningar av filmens scener eller sekvenser.

Dagens länktips gäller ett blogginlägg där manusförfattaren John August » delar med sig av några tips om hur man bäst arbetar med indexkort

Se : 10 hints for index cards » 

eller autoöversatt till svenska (google)  »

("character" ska vara "rollfigur", inte "tecken"

Mer läsning på bloggen:

Skriva filmmanus eller deckare, post-it-lapparna är samma »

Senaste boken : SAVE THE CAT, Blake Snyder »

© adastra media

---

Andra bloggar om : Blake *Snyder, Save the cat, index-kort, filmstruktur

Länktips : Enkel checklista över det viktigaste i ett filmmanus

Dagen länktips kommer från Facebook-gruppen BEST NOTES ON FILMMAKING and STORYTELLING IN THE WORLD! >  

Det är en liten snabbkurs i filmberättande som behandlar de tre viktigaste elementen för att ett filmmanus ska kunna bli bra : handling/intrig, rollfigurer och tema/premiss.

Se mer på avdelningen för manus på  www.wildsound-filmmaking-feedback-events.com > 

På sajten finns massor av material om olika aspekter av filmskapandet. Av särskilt intresse för en manusförfattare är några artiklar om hur man pitchar : PITCHING How to Sell Your Script >

 

© adastra media

---

Andra bloggar om : länktips om filmmanus, manuskurs, handling, intrig, rollfigurer, tema, premiss, pitcha

Mer om Blake Snyder

Jag har tidigare skrivit om Blake Snyders bok Save The Cat och ska nu bara komplettera med en länk till ett blogginlägg som  sammanfattar intrycken från en kurs med honom. I inlägget kan man bl.a. se ett schema som visar Snyders idéer om struktur.

Nu tycker jag personligen att man bör ha en viss distans till den typen av schema. Struktur i all ära men det är väldigt många andra komponenter som också ska fungera för att ett manus ska bli bra.  Att bara se på Snyders schema är inte heller rättvisande för hans teorier. Snyders bok har faktiskt mycket mer att tillföra än så.

Se blogginlägget:  Story Structure from Blake Snyder >>

Blake Snyders egens sajt >>

Se min recension av boken Save the Cat  här >>

© adastra media

---

Andra bloggar om : Blake Snyder, Save the Cat, struktur i film

Länktips : Kaufman versus McKee

Trogna läsare av denna blogg kan inte ha missat att jag hör till dem som tror på den traditionella anglosaxiska filmdramaturgin. Jag är helt enkelt övertygad om att man kan berätta mycket personliga och engagerande historier inom ramarna för en sådan struktur.

Man kan förstås lika gärna kan skriva fullständigt meningslösa nonsensmanuskript utifrån samma modell. Alltså, att inte behöver vara verktygen det är fel på när stolen blir skev.

Samtidigt är det också sunt att ifrågasätta dem som alltför trångsynt hävdar att en given modell för struktur är allenarådande sanning. Det finns filmer som fungerar ypperligt fast de är gjorda på helt andra sätt.

Jag följer en del bloggar och sajter om manusskrivande. En där man försöker erbjuda alternativa metoder är unique-screenwriting.com >> som jag nämnt här på bloggen tidigare.

Där kom idag artikeln Adaptation Screenwriting >> med en analys av Charlie Kaufmans ADAPTATION >> utifrån en kritisk hållning till Robert McKee’s teser.

Kaufman är ju en av mina favoritförfattare. Men när jag nyligen såg SYNEDOCHE, NEW YORK >> blev jag inte direkt överväldigad, bland annat just på grund av bristen på struktur, bristen på sammanhängande berättelse.

Detta finns det anledning att återkomma till …

Mer läsning på bloggen :

Struktur och de tre akterna >>
Länktips : Mot struktur och dramaturgi >>

 

© adastra media

---

Andra bloggar om : Kaufman, McKee, Adaptation, Synedoche New York, anglosaxisk struktur, tre akter

Bra film: FROST/NIXON – Skickligt berättad historia (betyg 4,5)

Det blir ingen riktig recension den här gången utan bara en mycket stark rekommendation.

Det låter inte så mycket för världen, en långfilm om en serie tv-intervjuer mellan en avdankad programledare och en avsatt president. Watergateskandalen känner vi ju till genom flera andra filmer och David Frost …  ? Vem bryr sig? Det skulle kunna bli hur tråkigt som helst. Nej, FROST/NIXON >> låg inte överst på min lista.

Men det visade sig vara en utomordentligt skickligt berättad historia.

Det man som manusintresserad ska titta efter är hur metodiskt spänningen byggs upp mot det slutgiltiga avgörandet i allra sista  intervjun som ska genomföras. Detta är ett mycket bra exempel på hur alla scener pekar mot ett och samma mål.

Se hur skickligt man redan tidigt i filmen pekar ut den dramatiska frågan genom att definiera hela intervjusituationen som en duell. Och hur man sen steg för steg höjer trycket genom att göra det allt mer klart för publiken vad som står på spel. Intervjuerna är inte enbart avgörande för de båda kombattanterna utan kan få betydelse för hela det amerikanska folket. Nationen behöver ett erkännande från Nixon för komma ur det trauma Watergate lämnat efter sig.

Se också hur den glödande monolog som Nixon håller i slutet, driver åskådarna att uppleva den oerhört starka psykologiska laddningen inför den kommande slutintervjun.

Mycket imponerande. Det är så man ska berätta!

FROST/NIXON är en film som jag med särskilt varm hand vill rekommendera till alla struktur-motståndare som tror att det måste bli kommersiellt trams bara för att man följer den traditionella modellen med tre akter.

 

Mer läsning från bloggen:

Struktur och de tre akterna >>  (inledningen till kapitel 4)
Att skapa spänning >> (utdrag från kapitlet om att skriva scener)
Debatten fortsätter : Mot mallar och manusfundamentalism >>
Länktips : Mot struktur och dramaturgi >>

Se riktiga recensioner här:

DN (4) >>  SVD (5) >>   AB (5) >>  Expr (4) >>  UNT (3) >>

(tack www.kritiker.se för länkarna)

 

© adastra media

---

Andra bloggar om : FROST/NIXON, bra film, berättarteknik, dramaturgi, att skapa spänning, struktur, tre akter

Debatten fortsätter : Mot mallar och manusfundamentalism

På filmnyheterna.se kan man idag läsa ytterligare en uppföljning på Johan Cronemans generalattack >> på novellfilmssatsningen i gårdagens DN.

Enligt filmaren Jan Alvermark >> beror likformigheten på att alla filmer tvingas in i ett och samma mallsystemen, att det råder en nordisk manusfundamentalism med Mogens Rukov som Messias och Writing Screenplays That Sell som bibel.

Själv hör jag ju till dem som tror på struktur >> , inte som allenarådande sanning men som ett hjälpmedel att få en historia att fungera på film. Och jag till och med rekommenderar Michael Hauges förhatliga bok >>

I motsats till Jan Alvermark är jag övertygad om att det mycket väl går att berätta både originella och engagerande historier inom ramen för en traditionell struktur.

Och när han säger att det råder en övertro på “betydelsen av att hitta En bra historia” börjar jag undra vad det är för filmer Jan Alvermark vill att vi ska se.

Läs själv vad han skriver : Låsta mallar i svenska manus >>

© adastra media

---

Andra bloggar om : filmdebatt, jan alvermark, struktur, writing screenplays that sell

Senaste boken : SAVE THE CAT, Blake Snyder

Lite kaxigt är det ju när Snyder påstår att detta är “the last book on screenwriting you will ever need”.  Men sådan är hans jargong.  Och det kan bli lite tröttsamt. Man får några gånger för mycket veta att herr Snyder sålt manus till självaste Steven Spielberg. Men kan man bortse från det så har boken definitivt kvalitéer.

Det Snyder är mest intresserad av är hur man skriver en sammanhållen filmberättelse som ska gå att sälja in till producenter och finansiärer. Den som förstår hur marknaden fungerar har bättre förutsättningar att ta sig fram. 

Snyder bygger med de traditionella verktygen och anger 15 olika olika punkter med hålltider utifrån en grundstruktur med tre akter. Och han beskriver i detalj hur man ska arbeta med index-kort för att utveckla berättelsen. Snyders variant innehåller 40 kort som utformas enligt följande:

• SCENRUBRIK (INT/EXT PLATS  TID)
• Kort sammanfattning av vad som händer
• Den känslomässiga förändring som sker i scenen
• Scenens dominerande konflikt

Scener som ingår i ett och samma dramatiska förlopp sammanfattas till sekvenser på ett och samma kort.

36 av dessa kort ska utgöra stommen i berättelsen. Snyder bjuder på de extra fyra korten för scener som inte riktigt behövs men som författaren råkat bli alldeles särskilt förälskad i.

DISCIPLIN

Detta verkar förstås överdrivet formaliserat. Men sättet att resonera är matnyttigt. Den som klarar att tänka lite själv behöver ju inte följa Snyders anvisningar med millimetermått.

Den poäng han ändå har, är att ett långfilmsmanus förutsätter en hög grad av disciplin i berättandet. Och just detta skulle jag personligen vilja säga är en av de vanligaste bristerna hos orutinerade författare.

Vidare listar Snyder olika saker att tänka på när man knådar fram sin huvudperson. Han går också igenom några olika typer av filmberättelser (genrer) och berättar om hur man bygger en pitch och hanterar kontakten med producenter. Ett kapitel innehåller en serie allmänna tips och knep.

Boken är lättläst. Den ger inga revolutionerande insikter men många konkreta och handfasta råd och sammanfattar ganska väl de viktigaste principerna i att skriva för film. Även om Snyder knappast ger hela sanningen, är boken är klart läsvärd. Bara man inte retar sig på det ibland lite väl käcka tonfallet.

SAVE THE CAT,  Blake Snyder >> Tekniska uppgifter, pris och direktlänk för beställning mm.

 

© adastra media

---

Andra bloggar om : Snyder, Save The Cat, filmmanus, dramaturgi, struktur, manusguru

Robert McKee - Noterat från seminariet (1)

Detta blev liggande lite väl länge, men nu har jag till slut haft tillfälle att sammanfatta de 20 sidor anteckningar jag hade med mig hem från seminariet 7-9/11. I datorn finns det nu ett 10 sidor långt worddokument. Det är ju lite mycket att lägga ut på en gång så det kommer i omgångar.

Självklart går det inte att förmedla mer än en bråkdel. Men jag hoppas i alla fall att i åtminstone någon liten mån ge en bild av den bredd och det djup McKee har i sina resonemang. Den som blir nyfiken har möjlighet att fördjupa sig i hans bok >>

McKee inledde med att fastslå reglerna. 100 kr i omedelbara böter för den stackare vars mobil ringer, inget prat mellan deltagarna i salongen och inga frågor eller narcissistiska kommentarer under pågående session. McKee berättade med uppenbar förrtusning hur han låtit köra ut en höjdare från något större mediabolag för att han inte kunnat låta bli att skicka SMS under föreläsningen.

Men en sådan start vill det till att man levererar. Och det gjorde McKee verkligen. I princip talade han oavbrutet i tre dagar mellan 09:00 - 20:30. Som tur är lyckas han vara både underhållande och pedagogisk.

Om internationellt gångbar film och behovet av en bra story

McKees utgångspunkt var att vi skulle lära oss att skriva manus som har en internationell potential. I Europa produceras 800 filmer per år men endast 2 procent av dessa når ut över nationsgränserna. För att en film ska bli internationellt gångbar krävs en kombination av två saker. Receptet är att skriva kulturellt specifika historier som innehåller universellt mänskliga frågeställningar.

Det kulturellt specifika behövs för att biobesökarna är nyfikna på det som är annorlunda. Det universellt mänskliga behövs för att publiken ska kunna känna igen sig.

Och det måste finnas en bra historia. Den slutsatsen drog McKee efter många år som lektör på filmbolag. Det hjälper inte att man har genomarbetade rollfigurer, välskrivna scener med bra dialog och ett maffigt bildberättande. Utan en bra “Story” kan det inte bli bra film.

Och vi människor behöver historier. De hjälper oss att tolka livet. Livet i sig är utan mening. Det är ett oordnat kaos. Berättelser hjälper oss att se en mening med det vi upplever.

Men det räcker inte med en bra historia. Den måste också berättas på ett bra sätt. För att kunna göra det krävs det både talang och hantverkskunnande. I skrivandet behövs en litterär förmåga att skapa bilder i andra människors medvetande men man måste också veta hur man ordnar dessa bilder till en känslomässigt engagerande berättelse. Det är här strukturen kommer in. Men det Robert McKee vill lära ut ska inte ses som en formel utan en form.

…

Fortsätter i del 2 >>

© adastra media

---

Andra bloggar om : McKee, Story, filmmanus, dramaturgi

Länktips : Mot struktur och dramaturgi

Att tala om struktur och dramaturgi väcker ofta ont blod bland manusförfattare och regissörer. Jag har själv varit med vid flera tillfällen när folk i branschen rest ragg. Jag tror att det ligger ett missförstånd bakom, en slags myt att den som förordar dramaturgi till varje pris vill tvinga in alla berättelser i ett och samma schema där alla viktiga moment ska komma på exakt rätt minut och i exakt rätt ordning.

Det är då också underförstått att struktur betyder samma sak som överkommersialiserad feelgood och att dramaturgi står i direkt motsatsförhållande till ett fritt konstnärligt uttryck

Så kan det förstås vara. Men det är absolut inte hela sanningen.

Dramaturgi och struktur kan aldrig någonsin vara nog i sig. Det är bara verktyg. Det måste finnas något annat också, något besjälat, personligt, konstnärligt eller vad man vill kalla det. Utan den komponenten blir en berättelse platt och intetsägande.

Struktur är form, inte att förblanda med innehåll. Den kommer i andra hand, som ett hjälpmedel att förmedla den historia man brinner för att berätta. Och det ingår i villkoren att man ofta måste hantera de traditionella modellerna (dvs. systemet med akter eller de olika stegen i Christoffer Voglers lära) med viss självständighet för att inte göra våld på sin berättelse.

Som vanligt finns det saker att hämta på nätet.

Länktipset den här gången gäller sajten Unique Screenwriting >> som har det vällovliga ärendet att befria strukturnördarna från sina bojor. Där hittar man också en intressant liten PDF-skrift om bildberättande Screenwriting Visual Grammar >> som man får ladda ner gratis om man prenumererar på deras utskick. Den är klart läsvärd!

Direktlänk : Unique Screenwriting, sidan om struktur >>

© adastra media

---

Andra bloggar om : filmmanus, dramaturgi, alternativ berättarstruktur, struktur

Störst, Bäst och ... Dyrast - Robert McKee till Sverige

Ja, han är lite av en diva och vet sitt värde i dollar. Men det hjälps inte. Robert McKee en legend och har bättre än någon annan lyckats förstå vad som är viktigt när man skriver ett filmmanus. Och han lyckas dessutom förklara det så att man förstår.

Nu kommer Robert McKee för första gången till Stockholm med sitt tre fullspäckade heldagars "STORY SEMINAR".

Skriv in 7-9 november i kalendern och börja redan nu lägga undan pengar. Detta är ett tillfälle man inte bör missa.

Mer om seminariet i Stockholm >>

Se även Robert McKees sajt >> där han presenterar sig och sina kurser som besökts av framstående filmskapare världen över.

En kort recension av McKees 480 sidor tjocka manusbibel STORY STRUCTURE finns här >>

Ytterligare detaljerad info kommer också här på bloggen senare.

© adastra media

---

Andra bloggar om : Manusguru, Robert McKee, Story, Manuskurser

Om alternativ filmstruktur - Linda Aronson, en sann pionjär

Hon ger sig på det de flesta andra skyr som pesten, filmer med multiplotstruktur och uppbruten tidsordning. Man kan inte annat än beundra Linda Aronson när hon kastar sig över uppgiften att försöka hitta användbara mönster i de filmer som vägrar låta inordnas i det traditionella systemet med tre akter.

I april var hon i här i Stockholm och höll kurs inom ramen för Filminstitutets årliga inspirationshelg Drömfabriken >>

Den som brukar brukar få äran av att ha introducerat multiplotberättandet är regissören Robert Altman med filmen NASHVILLE >> som kom redan 1975. Men tekniken att väva samman olika delberättelser fick sitt stora genomslag först efter Altmans succé med SHORT CUTS >> 1993.

Efter det har många av de senaste årens stora framgångar varit byggda på liknande sätt. I den listan ingår t.ex. INNAN REGNET FALLER, MAGNOLIA, TRAFFIC, TIMMARNA, BABEL, SYRIANA, CRASH och de svenska TIC TAC, TILLSAMMANS, FYRA NYANSER AV BRUNT och OM JAG VÄNDER MIG OM för att nämna några av de mest uppmärksammade.

Men den som velat göra film av det slaget har inte precis haft det lätt att hitta ledning i manuslitteraturen. Här har man inte mycket hjälp av varken Christopher Voglers >> mytologiska modell eller John Truby >> med sina 22 steg. Faktum är att de flesta manusböcker diskret undviker ämnet. Av förståeliga skäl. Ju mer bestämt man hävdar nödvändigheten av en fast struktur i olika steg, desto mer besvärande blir det med filmer som byggts på helt annat sätt men ändå gått hem hos både kritiker och publik.

Linda Aronson, en entusiastisk liten tant i sextioårsåldern, är en av de få som verkligen på allvar försökt förstå hur man ska göra. Med stor målmedvetenhet har hon satt sig att klippa upp filmernas olika delberättelser för att kartlägga berättarstrukturer och hur man på bästa sätt växlar mellan sina olika historier.

Det kan bli hur komplicerat som helst.

För Linda Aronson nöjer sig inte med multiplothistorier utan ger med samma iver på filmer som klipper mellan olika tidsplan som ÅTERSTODEN AV DAGEN, DEN ENGELSKA PATIENTEN, PULP FICTION, SHINE, LIFE OF DAVID GALE, 21 GRAM eller FÖRSONING varav flera dessutom blandar multiplot-teknik med uppbruten tid.

I sitt allra värsta exempel LJUVA MORGONDAG >> har hon lyckats identifiera 11 delberättelser som utspelas i 9 olika tidsplan.

Det är lite att bita i. Och det säger sig självt att det inte heller är lätt att i ett litet blogginlägg redogöra för vad hon kommer fram till.

Men några konkreta matnyttigheter kan man man i alla fall vaska fram. Det mest intressanta är kanske att Linda Aronson konstaterar att de flesta av de nämnda filmerna ändå har strukturen med tre akter i botten. Inte när det gäller helheten men att varje enkild berättelse är mer eller mindre byggd enligt den traditionellt mönster.

Sen ger hon också rådet att se till att varje delberättelse fungerar i sig innan man sätter sig med själva sammanfogningen. Hon har också teorier om hur man bäst ska klippa sig fram och tillbaka mellan sina olika storys, dvs. vid vilka punkter man bäst går ur en historia och var man klipper sig in i nästa.

Den som funderar på att skriva sammansatta berättelser av den typen har en hel del att hämta i hennes bok SCREENWRITING UPDATED >> som också behandlar olika sidor av kreativiteten och hur man kan konkret kan arbeta för att få fram idéer till sin filmberättelse.

Ett sympatiskt drag är att Linda Aronson inte påstår sig besitta hela sanningen. Även om det ibland blir lite väl mycket katalogiserande uppräkningar av olika strukturvarianter, är boken i stort pedagogiskt upplagd med många exempel. Där finns också en mängd checklistor att pricka av under olika delar av skrivprocessen. Klart läsvärd alltså för den som letar efter alternativa sätt att berätta.

© adastra media

---

Andra bloggar om : att skriva manus, multiplot, linda aronson, alternativ berättarstruktur

Mangling om uppstyckad struktur

TUFFA DAGAR MED LINDA ARONSON

De flesta av oss runt 80 deltagare mer eller mindre vacklade ut efter de två dagarnas fördjupning med LINDA ARONSON som SFI arrangerade i samband med årets upplaga av Drömfabriken. Linda själv verkade däremot ha kunnat fortsätta ett par timmar till.

Det som Linda Aronson specialiserat sig på är att försöka hitta någon slags ordning för berättelser som inte passar in i de vanliga modellerna för struktur. Försöker man analysera filmer som 21 Gram, Crash, Babel, Magnolia eller Short Cuts utifrån det förhärskande systemet med tre akter eller Christopher Voglers modell (The heros journey) stupar man ganska snart.

Standardmodellerna kan också bli knepiga när det inte finns bara en uttalad huvudperson utan flera. Av de filmer som ingår i exempelsamlingen för manusboken har t.ex. både Fargo och De Andras Liv mer än en person i mycket nära fokus.

I FARGO >> kretsar början filmen runt Jerry Lundegard (William H. Macy) och hans iscensättning av kidnappningen. Men när det gått drygt 30 minuter dyker polisen Marge Gunderson (Frances McDormand) upp och tar allt mer över funktionen som huvudperson.

I DE ANDRAS LIV >> följer man inte bara stasiagenten Wiesler nära inpå skinnet utan även dramatikern Dreyman som också helt ensam står i fokus under drygt tio minuter i slutet av filmen.

Linda Aronson försöker alltså hitta mönster för att komplettera de traditionella metoderna att strukturera filmberättelser. Med stor iver och stark målmedvetenhet kastar hon sig ut och gräver i ett område där få andra har vågat sig in. Mitt intryck idag är att detta är klart värt att titta på.

Själv hade jag med mig 24 sidor (!) anteckningar att renskriva från de två och en halv dagarna. Det kommer också att sätta avtryck i boken genom att Linda Aronson föreslår analysmetoder för filmer som jag tidigare varit tvungen att sortera bort som "undantag".

Tanken är att ge en lite mer utförlig bild av hennes teorier här på bloggen sen när jag sammanställt anteckningarna. Tills dess rekommenderas ett besök på hennes sajt www.lindaaronson.net >> där man kan se lite mer om vad hon gör.

© adastra media

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, skrivande, skriva, linda aronson

Recension : Manusseminarium med John Truby 27-28 april

22 STEG ISTÄLLET FÖR TRE AKTER?

En del av helgen som gick ägnade jag åt Drömfabriken, Filminstitutets ambitiösa årliga satsning på möten runt filmskapande. Det som intresserade mig mest var den amerikanske manusgurun John Truby som dels höll ett öppet 4-timmars seminarium på fredagsförmiddagen och dels en fortsättning i form av en heldag för särskilt inbjudna som samlade ett femtiotal personer på lördagen.

Det framgick snart att John Truby hör hemma i den skola som byggts upp kring Joseph Campbells mytforskning, översatt till filmstruktur av främst Christopher Vogler (The Writers Journey). På denna grund försöker Truby skapa ett heltäckande system för hur man ska strukturera en filmberättelse.

Truby menar att 3-aktsstrukturen är helt värdelös och har istället utvecklat en modell med 22 varumärkesskyddade steg ("22 steps ™" ) som är nödvändiga för att ett manus ska fungera.

Systemet består av först sju grundsteg som han menar varje film måste innehålla. Med Trubys terminologi är dessa steg i sin enklaste form följande :

1. PROBLEM/NEED. Presentation av en brist i huvudpersonens personlighet.
2. DESIRE LINE. Huvudpersonen (HP) har ett mål som han/hon försöker nå. "Desire line" är den båge som sträcker sig genom hela berättelsen och avgörs först i slutet genom att HP når sitt mål, får sin längtan stillad, eller ej.
3. OPPONENT. Introduktion av en rollfigur som har ett starkt intresse av att hindra HP från att nå sitt mål.
4. PLAN. HP utarbetar en plan för att nå sitt mål. Denna plan måste hela tiden omarbetas och utvecklas på grund av opponentens motstånd vilket leder till en serie attacker och motattacker.
5. BATTLE. Det slag där det en gång för alla avgörs om det är HP eller Opponenten som ska segra.
6. SELFREVELATION. HP når insikt om sin karaktärsbrist
7. NEW EQUILIBRIUM. Det nya tillstånd där HP utvecklats som människa och uppnått harmoni .

Från dessa sju steg går Truby sen vidare och fyller på med 15 till. Det handlar bl.a. om att infoga ett INCITING EVENT, några ALLIES dvs. karaktärer vars funktion är att hjälpa huvudpersonen, en OPPENENT PLAN för hur huvudpersonen ska motarbetas, några överraskande REVELATIONS (avslöjanden) och ett APPARENT DEFEAT någonstans i mitten där allt ser ut att vara förlorat.

Man ser ganska snart att skillnaden mellan den traditionella 3-aktsstrukturen och Trubys modell är mycket mindre än vad Truby själv vill erkänna. Det finns egentligen inga riktigt avgörande motsättningar. De tre akterna innehåller i stort sett de steg Truby nämner, bara med andra beteckningar. Trubys envishet att förneka 3-aktsstrukturen känns därför mest som en provocerande gimmick, som ett sätt att utmärka sig mot konkurrenterna i den lukrativa manusseminarie-branschen.

Utifrån sina 22 steg kategoriserar Truby sen olika genrer och även blandformer av dessa, och pekar på hur de 22 stegen ska användas på lite olika sätt beroende vilken typ av historia man vill berätta. Man skulle kunna säga att den gode Truby har ett schema för det mesta. Och alltihop finns sammanställt i dataprogrammet BLOCKBUSTER som enligt broschyren garanterar att du kommer att skriva "the best story of your life" och kan köpas på Trubys sajt. Hmm…

Som kanske framgår har jag personligen lite svårt att ta till mig herr Trubys teorier. När en föreläsare använder frasen "very powerful technique" om sina olika berättarknep mer än en gång i timmen blir jag bli skeptisk och börjar misstänka allvarliga brister. Jag vill hellre övertygas av förklaringar av hur metoden fungerar än av förhärligande adjektiv. Har samme föreläsare sedan alldeles i början använt TROLLKARLEN FRÅN OZ och STAR WARS som typexempel för att visa hur bra metoden fungerar, ja då har jag inte särskilt höga förväntningar på resten. Och jag menar att den som försöker fånga in konstens väsen i ett heltäckande strukturschema är dömd att misslyckas.

Men min tveksamhet tonade faktiskt ner under lördagen. Truby hade då lite längre tid på sig och det blev fördjupningar som visade att han faktiskt kan väldigt mycket om filmmanus. Även om hans teori inte är så unik som han påstår är det nyttigt att bli påmind och han presenterade trots allt en och annan ny infallsvinkel och även några matnyttiga tips.

Ett sådant gällde dialogskrivandet. Truby menar att dialogen har olika nivåer. Den första "STORY DIALOG" har direkt har direkt med handlingen att göra ("Mamma, kan du ge mig hammaren") och dels en "VALUE/MORAL DIALOG" som ger aspekter av de värden eller värderingar som filmen behandlar ("Det är fel att slå farfar med hammaren"). Ytterligare en nivå är den han kallar "THEME DIALOG" där fraser eller nyckelord laddas med betydelse genom att upprepas med glidningar i betydelsen och på så sätt kan förstärka något tema ("a technique that can be very powerful").

Truby föreslår att man rent handgripligt skriver varje dialog tre gånger. Först med fokus på handlingen, sedan på värderingar och sist tematiskt. Resonemanget går inte riktigt att förklara med några få ord och utan att ha en massa exempel men det var i alla fall något nytt för mig och som jag tror kan vara direkt användbart.

Den som vill fördjupa sig kan besöka Trubys sajt www.truby.com där man kan läsa mer men framför allt köpa hans olika produkter. Programmet BLOCKBUSTER finns att ladda ner som 15-dagars demoversion.

Tillägg 08-08-08 : Den  som känner sig tveksam till Truby och vill ha mer vatten på sin kvarn kan se ett kritiskt blogginlägg här :

John Truby - 22 Steps of spam AKA Diet selling in my inbox

 

© adastra media

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, skrivande, skriva John Truby

Kapitel 3 – Handling och helhet

Sorry, inlägget flyttat.

För att inte ha flera versioner av texten på olika ställen är inledningen av Kapitel 3 flyttad till sajten för boken.

Se: www.attskrivafilmmanus.se (Kapitel 3) »

© adastra media

---

Andra bloggar om : helhet, dramaturgi, filmmanus, handling