Recension – En mörk pärla : Det Vita Bandet (4,5)

När jag går till biografen för att se en Haneke-film är det inte utan farhågor – Den gode Haneke kan verkligen plåga sin publik när han är på det humöret ( Funny Games » ) och även vara lite tråkig emellanåt (Dolt Hot » ). Det enda man vet med säkerhet är att det inte blir en massa  insmickrande feelgood i onödan.

Men Michael Hanekes senaste visade sig vara riktigt njutbar – ett litet mästerverk faktiskt.

 DET VITA BANDET  » är en oerhört suggestivt berättad liten historia. Vi får i svartvita bilder följa några familjer i en nordtysk landsortshåla där en obegriplig terror långsamt breder ut sig och förgiftar tillvaron. Detta är en berättelse med barnen i fokus. Barnen som offer för en oförstående föräldrageneration som fått för sig att kärlek kan pryglas in i ett skälvande barnhjärta. Med stor psykologisk precision visar Haneke hur smärtpunkter skapas.

Med en känslokall präst och en mäktig brukspatron i centrum av dramat och det enkla bondesamhället som fond är det lätt att dra paralleller till Den Goda Viljan » och även Pelle Erövraren »

Och med sitt starka driv i berättandet är DET VITA BANDET nästan en normal film, bara ett par snäpp mörkare och definitivt mer gåtfull. Haneke räknar med att vi kan tänka själva. Och med tanke på hans filmografi i övrigt är det uppenbarligen just precis det han är ute efter.

Betyget blir 4,5 (av fem möjliga)

Lästips :

Den som fascineras av Michael Haneke »  och vill veta mer kan skaffa senaste numret (4/2009) av FilmCentrums förträffliga tidskrift  Film & TV »  där det finns en lång intervju med den österrikiske ångestregissören.

Samlade recensioner av DET VITA BANDET på www.kritiker.se » 

 

© adastra media

---

Andra bloggar om : recension, Michael Haneke, Det Vita Bandet, Film & TV

Recension : MARIA LARSSONS EVIGHETSLÅNGA ÖGONBLICK

Förra inlägget >> handlade om SF-monpolet med utgångspunkt från  debattartikeln "Seriös svensk film chanslös" >>

När det gäller principfrågan är jag beredd att ge Troell / Stenderup rätt. Men det blir i det här fallet lite komplicerat.  För när det gäller just MARIA LARSSONS EVIGA ÖGONBLICK >> är jag tyvärr tveksam om den är värd en stor publik. *

Det här känns som att svära i kyrkan. Troell är ju en av våra stora filmikoner. Han har också tidigare har gjort djupa intryck på mig, framför allt med mästerverken UTVANDRARNA >>  Och NYBYGGARNA >> från början av 70-talet.

Men det hjälps inte. Jag menar att MARIA LARSSONS EVIGA ÖGONBLICK är en tråkig film. Trots alla fina skådespelartinsatser, ett fantastiskt foto och en historia som borde kunna vara gripande. Filmen, som bygger på en bok med samma namn, kändes mest som en lång och alldeles för plikttrogen redovisning av händelserna i förlagan. Utförandet i övrigt har jag inga invändningar emot. Det är alltså i manuset felet ligger.

Jag ser ingen övergripande dramaturgi utan bara en mängd situationer staplade efter varandra. Jag bryr mig inte om hur det går för Maria Larsson (Maria Heiskanen), trots alla hennes umbäranden. Jag blir inte berörd.

Och inte heller fanns det något att vänta på.

I huvudhistorien om äktenskapet med suputen Sigfrid (Mikael Persbrandt), går allt mest i cirklar med Sigfrid som super och är otrogen utan att det egentligen får några konsekvenser. Och den kärkekshistoria som ligger i bakgrunden, mellan Maria och den försynte fotograf som uppmuntrar hennes fotograferande, har inte tillräckligt med egen dramatik för att hålla inresset vid liv.

Visst, det fanns det en poetisk skönhet i slutet, när det visar sig att Mairas heroiska lojalitet till den strulige Sigrfrid ger frukt. Men det var också enda gången filmen berörde. Och det var så dags. Det räckte inte för mig.

Så jag kan för mitt liv inte förstå hur filmen kan bli så hyllad. Recensionerna är överväldigande. Hur kan det komma sig?

Kan de som gett filmen fyror och femmor inte se? Eller vågar de inte säga vad de tycker?  Måste man kanske tycka om en Troellfilm bara för att den är seriös och för att det är Troell som har gjort den? Det kanske är den politiskt korrekta hållningen.

Filmen handlar om en kvinna som lyckas behålla sin integritet i hemsk livsituation. Det är en klart hedervärd ansats och en bra film ska också säga något om människans villkor i livet.

Men det hjälper inte att en film är välmenande och handlar om utsatta människor som kämpar. En grundförutsättning för att jag ska bli nöjd är att historien också berättas på ett bra sätt. Det var där filmen inte höll. Jag blev uttråkad. Den film jag såg borde snarare ha hetat MARIA LARSSONS EVIGHETSLÅNGA ÖGONBLICK.

Men jag känner mig klart ensam. Se  kritiker.se >> som sammanställer recensenternas poäng.

Mitt betyg blir inte mer än 2

---

*) Not : Nu kan det jag skrivit här tyckas försvaga argumenten för att svensk seriös film ska ha bättre chanser på biograferna. Ingen kan ju hävda att vi ska tvinga SF Bio att visa dåliga filmer som ingen vill se. Lite mer om detta finns att läsa kommentarerna till förra inlägget. Detta är en stor fråga i sig, och något att återkomma till.

© adastra media

---

Andra bloggar om : Recension, Maria Larssons eviga ögonblick, Troell, filmmanus

Bara för att den är läcker - En animation

Jag skriver ju en del om dialog. En av de viktigaste insikterna är att det går att berätta utan dialog. Särskilt om man har fantasi. Leranimationer i kortfilmsformat ligger kanske lite utanför ämnet, men den är ju bara så läcker!

Animation av Jan Svankmajer >>

© adastra media

---

Andra bloggar om : skriva filmmanus

Besviken på Bier - THINGS WE LOST IN THE FIRE

Ni som följt bloggen ett tag känner väl till min ohöljda beundran för Susanne Bier > efter filmer som BRÖDER >, ÄLSKAR DIG FÖR EVIGT > och DEN ENDA RÄTTA >

Och till slut kom jag mig så för att se hennes amerikanska debut, THINGS WE LOST IN THE FIRE > med stjärnskådisar som Halle Berry, Benicio del Toro och X-files-ikonen David Duchovny överst i rollistan.

Det är förstås inte helt politiskt korrekt att vara kritisk till en film om en familj i sorg, men nej, den här gången är jag inte med.

Vi befinner oss i det välmående villaförorternas USA. I centrum av berättelsen står Audrey, (Halle Berry) vars man, Brian (David Duchovny), plötsligt och oväntat dör i ett meningslöst skottdrama. Audrey är nu ensam med sina två barn, sex och tio år, i sitt stora hus. Men ordningen ska störas ytterligare. För nu kommer Brians besvärlige kompis, den nerknarkade Jerry (Benicio del Toro) in på arenan. Audrey bjuder honom att bo i det halvfärdiga gästrum som inrättats i garaget. Det hela utvecklas till ett drama där Jerry får en allt större betydelse i för den lilla familjen.

Men jag frågar mig vad filmen egentligen handlar om. Det finns två huvudspår. Det ena är huruvida Audrey ska kunna försonas med sin förlust och gå vidare med sitt liv. Det andra är om Jerry ska kunna resa sig ur sitt missbruk. Det är här någonstans filmen går vilse. För mig saknar den riktning, eller uttryckt med manustermer, en tydlig och klar central intrig.

Trots alla känslomässiga scener med gråt och barn som drabbas blir jag aldrig berörd. Det blir en massa stämningar som staplas på varandra men det saknas framåtrörelse och berättarglädje.

Det har blivit för mycket fokus på det inre, det känslomässiga. Det jag menar är att huvudpersonen, Audreys känslomässiga problem att komma över sorgen, tar alltför stor plats på bekostnad av själva berättelsen (dvs intrigen).

Den påminner på så vis om en annan film som jag såg för några månader sedan PRAG > där Mads Mickelsen spelar en man som måste försonas med sin döde far. Problemet är att det inte riktigt funkar att ha en sådan inre process som huvudsaklig yttre handling. En sådan process måste gestaltas i en konkret handling som i sig fångar intresset och får oss att bli engagerade.

Nu är jag kanske lite hård mot Susanne Bier. Det händer saker i hennes film (betydligt mer än i "Prag"). Men det är något fel på balansen mellan budskap och intrig.

THING WE LOST IN THE FIRE bekräftar så än en gång att det inte räcker med att ha ett angeläget och djupt allmänmänskligt ärende. För att det ska bli riktigt bra film måste man ha en fucking bra historia att berätta också.

Sen är det en annan sak också, Jag har ju tidigare utsett Bier till mästare på det psykologiska. Men här ser jag inte hennes vanliga precision. Det är säkert lätt hänt att en del nyanser går förlorade när man arbetar i en annan kultur och med ett annat språk.

Tyvärr. Det blir inte mer än en trea i betyg den här gången! Synd. Hon kan ju så väldigt mycket bättre.

Se även DN's Intervju med Susanne Bier >>

© adastra media

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, skrivande, skriva, Things we lost in the fire, Susanne Bier

Se Upp För Dårarna - Vad är felet?

VARFÖR DEN ÄR NÄSTAN BRA.

SPOILERVARNING! Viktiga saker i filmens handling avslöjas! Det här är ingen recension utan en analys för dem som redan har sett filmen.


Oj vad tiden går. Mer än två veckor sen sist. Det har som vanligt varit annat som kommit emellan. Men nu är jag i alla fall klar med kapitlet om dialog. Det blir som jag trodde bokens längsta kapitel och kommer att motsvara uppemot 50-60 sidor.

Min ambition är att boken ska bli minst 250 sidor totalt och det ser ut som att jag har bortåt en fjärdedel kvar att skriva. Nästa kapitel komer att handla om treatment och synopsis, hur man gör och varför det är så viktigt att ha dem.

Men det här inlägget ska handla om SE UPP FÖR DÅRARNA >> , som jag blev rekommenderad att se av en god vän. Det är Helena Bergströms debut som regissör och manuset skrevs av Denize Karabuda. Berättelsen kretsar kring de båda unga kvinnorna Elin (Rakel Wärmländer) och Yasmin (Nina Zanjani) som blir bästa vänner när de söker in på polishögskolan.

Trots att filmen har mycket av det som krävs funkade den inte för mig. Jag ska försöka förklara varför.

Jag har tidigare skrivit att en film byggs upp kring ett antal "nyckelscener" ( se här >> ) dvs. scener som har en potential att gripa tag i publiken känslomässigt. Utan sådana scener saknar berättelsen substans.

Nyckelscenerna är styrkan i "Se upp för dårarna". De finns där i absolut tillräcklig mängd. Vi har t.ex. den uppgörelse som Elin har med sin vedervärdiga pappa (Dan Ekborg), kyssen som gör de båda tjejerna till fiender och även Elins räddningsmanöver när Yasmin håller på att stängas av från polishögskolans uttagning. Försoningen mellan Yasmins föräldrar är en annan liksom scenen när Elins präktiga pojkvän Henke (Mattias Redbo) avslöjas med att redan ha en ny flickvän när Elin hjälper honom flytta ut. Vissa avgörande moment i Yasmins pappas karriärutveckling hör förstås också dit.

Problemet med den här filmen är att man offrar karaktärerna för berättelsen. Vad jag menar är att nyckelscenerna är inte uppbyggda ordentlig. Rollfigurerna agerar plötsligt och omotiverat vilket gör att konstruktionen lyser igenom.

Låt mig ge några exempel.

Det första är scenen med kyssen. Situationen är den att Elin har bjudit hem Yasmin. Men när Yasmin kommer dit är Elin inte hemma. Henke, Elins pojkvän, öppnar. Han och Yasmin har träffats tidigare och redan från början finns det en erotisk laddning. Så långt är allt väl.

Sen har Yasmin och Henke en lite flirtig dialog i köket ( dialogen är f.ö. konstig och refererar till saker vi inte sett, att Yasmin har varit och hälsat på många gånger, vilket möjligen beror på att det kan funnits scener som har klippts bort). Yasmin och Henke står någon minut och småpratar då Henke helt opåkallat säger att han måste ta en dusch. Strax därpå ropar Henke från badrummet att Yasmin ska ge honom en handduk och när hon kommer in är den svekfulla kyssen oundviklig.

Som manusförfattare förstår jag att man måste få rollfigurerna till en situation där kyssen kan inträffa. Och jag har inget emot själva scenen i badrummet som jag tycker är rätt lyckad, mycket tack vare Nina Zanjanis känsliga spel när hon drabbas av rädsla inför det erotiska magnetfält hon är på väg in i.

Problemet är att man slarvat med bygget. Det är lite som att någon har sagt : "Oj här måste vi ha en scen i badrummet. OK, kan nån fixa det lite snabbt" och då har någon annan svarat : "Äh, det är lätt fixat. Vi låter Henke behöva ta en dusch bara och sen har han ingen handduk".

Ett annat sådant tillfälle är när Elin och Henke besöker Elins föräldrar (00.32.00). Pappa Ulf är lika elak som han ser ut och inget talar för att han någonsin varit annorlunda. Och vad passar bättre här än att Elin äntligen tar bladet från munnen och har en uppgörelse. Förutom att scenen blir lite väl övertydligt svartvit är problemet återigen är att det inte är uppbyggt. Elins reaktion, där hon utmanar sin pappa och springer därifrån är inte ett led i en process där vi sett Elin kämpa för sin integritet och längta efter att få resa sig. Vi har har bara sett att hon är inte gillar pappan när hon och Henke ser honom bli intervjuad på TV och hört henne beklaga sig när Yasmin och hon käkar middag första gången. Men scenen hemma hos föräldrarna är så mycket kraftfullare. Den står inte i proportion mot hur den är förberedd.

Ytterligare ett exempel är Elins lite väl käcka entusiasm över att ha träffat Yasmin. Elin bara kastar sig över Yasmin och drar med henne till mamman på sjukhuset. Sen ska hon bjuda på middag för att hon har dåligt samvete. Jag förstår att Elin ska ses som en naiv och sprudlande karaktär och jag förstår också att tjejerna snabbt måste bli kompisar för att intrigen ska hinnas med. Men för min del blir det för mycket och glappar i trovärdigheten.

Likaså är det svårt att tro på återföreningen mellan Yasmines föräldrar. Allt går så fort och är hela tiden lite för övertydligt rakt på. Vi får i en dialog reda på att Mamma Ayse (Zinat Pirzadeh) har lämnat Sinan (Korhan Abay) på grund av hans bitterhet. Men vad är det egentligen som får henne att gå tillbaka? Ett havererat äktenskap med små barn är ju en gigantiska livsfråga men här hanteras återföreningen som en sentimental tonårsromans.

På samma sätt är det nästan genomgående. Nyckelscenerna har en stark potential och de berör också men det är slarvigt byggt och skulle ha kunna bli så mycket mer. (En annan aktuell film som också har lite av samma problem är "Underbar och älskad av alla". Allt finns där men den griper heller inte riktigt tag av precis samma skäl)

Sen är klart sorgligt hur den stackars lillasystern Dileks rollfigur (Stella Enciso) filmen igenom utnyttjas till att beskäfigt förmedla små visdomar med ständigt lika glad uppsyn, som vore hon insamplad från någon amerikansk propagandafilm för familjelycka från femtiotalet. Jag vet att jag är elak här men varför kunde ingen stoppa detta barnplågeri? Det här är alltså mer en fråga om manus än själva utförandet. Man måste helt enkelt ta sina rollfigur mer på allvar även om om de "bara" är barn.

Det finns mycket välvilja i filmen, kanske lite för mycket. "Se upp för dårarna" är kvalificerad feelgood. Jag har inget emot feelgood i sig om det bara inte görs alltför sockersött vilket det blir när varenda förbaskad sidohistoria måste landas precis lika lyckligt. När Elins elaka pappa kommer och ska försonas i filmens slutminuter, då räcker det för min del.

Men nu kommer vi till det intressanta. I mina ögon har "Se upp för dårarna" stora brister. Men ändå drar den stor publik.

Är det så att det räcker med hitta bra och starka nyckelscener för att nå publiken och att folk i allmänhet inte bryr sig om trovärdighet? Är det jag som är förläst på manusskrivande, och sitter här, yrkesskadad och bitter och rackar ner på saker som ingen annan ens ser?

Eller får filmen sin publik för att Helena Bergström som har gjort den är en folkkär person? Eller är det marknadsföringsbudgeten och att SF totalt dominerar biograferna och kan blockera ut konkurrerande filmer? Jag vet inte.

Jag påstår alltså inte att "Se upp för dårarna" saknar kvalitéer. Det finns starka scener och bitar av fint skådespeleri. Och jag blir faktiskt bitvis en liten aning berörd i hjärtat också. Men ändå. Skulle det inte ha kunnat bli väldigt mycket bättre om man inte hade haft så bråttom att berätta så mycket, om berättelsen hade gått lite mer på djupet och man hade tagit rollfigurerna lite mer på allvar?

© adastra media

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, skrivande, skriva, Se upp för dårarna

Analys av scen ur SEVEN

STARK UPPLADDNING INFÖR KLIMAX

SPOILERVARNING VÄRRE : Har du inte sett SEVEN bör du för guds skull se den innan du ser klippet och läser analysen. Det är verkligen synd att förstöra en så bra film! SEVEN finns i varje videobutik med minsta självaktning.

Överraskningar avslöjas redan i andra stycket av texten!

SEVEN (IMDB) >>

Det följande är ett fristående avsnitt som jag inte riktigt vet var det kommer att hamna i boken. Men jag tycker det kan passa här på bloggen då det senaste kapitlet jag publicerat utdrag ur handlar om dialog.

FRAMÅTRÖRELSE SÅ DET KNAKAR

Vi befinner oss nu en liten bit in i tredje akten. Detta har hänt : Poliserna Somerset (Morgan Freeman) och Mills (Brad Pitt) har filmen igenom jagat seriemördaren John Doe som på det mest makabra sätt tagit livet av ett antal människor. Den sammanhållande idén bakom sviten av mord är de klassiska sju dödsynderna. Fram tills nu har John Doe betat av fem.

Det är alltså två syndare kvar att ta kål på när John Doe helt överraskande kommer till polishögkvarteret och ger sig. Han är villig att erkänna allt och dessutom visa Somerset och Mills var de sista två kropparna finns.

Men John Doe har ett villkor och det är att han själv, Somerset och Mills åker dit tillsammans, ensamma. Annars, hotar han, kommer kropparna aldrig att hittas. Somerset och Mills säger OK. De tre ger sig iväg i en bil, följda av en polishelikopter.

Storyn har verkligen ett maffigt upplägg här. John Doe har gjort två väldigt överraskande utspel. Först att komma till polisen och ge sig, och nu detta med hans mycket speciella villkor.

Efter ha sett John Does extremt målmedvetna och iskallt intelligenta tillvägagångssätt blir man som åskådare nu oerhört taggad. Vad går det ut på? Vad i helskotta har den listige mördaren hittat på för spektakulär avslutning? Ska han rymma? Är det Somerset och Mills själva som ska bli de sista offren?

Våra förväntningarna är på topp. Och de tas mycket skickligt tillvara. I scenen som följer skruvas trycket upp allt mer. Framåtrörelse så det knakar.

[01.37.30]
Inne i bilen sitter John Doe med handbojor i baksätet som är avskärmat med ett gallernät. Han är lugn och samlad. Somerset kör och Mills sitter på passagerarplatsen. Bilen är på väg ut från stan.

SOMERSET
Vem är du John? Vem är du egentligen?

JOHN DOE
Vad menar du?

SOMERSET
Jag menar bara att i det här läget, det skulle väl inte skada om du berättade lite om dig själv.

JOHN
… Det spelar ingen roll vem jag är. Vem jag är har ingen som helst betydelse. Du måste ligga kvar på vänster sida här.

MILLS
Så, vart ska vi då?

JOHN DOE
Ni kommer att få se.

MILLS
Vi ska inte bara plocka upp två nya kroppar va? Det skulle väl inte vara tillräckligt spektakulärt? Vi har ju tidningarna att tänka på.

Det som driver den här långa (ca 8 minuter) dialogsekvensen är framför allt den antagonism som Mills känner mot John Doe.

Vi har lärt känna Mills som en hetsig människa och han har under filmens gång retat upp sig ordentligt på John Doe dödligt smarta katt- och råtta-lekar. Mills känner sig fortfarande också oerhört kränkt sen den gång han var så nära att ta fast John Doe men överlistades och istället blev nerslagen och tryckt mot marken i en skitig gränd med John Does pistol mot tinningen.

I den här scenen försöker Mills genomgående förlöjliga John Doe. Hans behov av att sätta sig på John Doe och dennes behov att försvara sig och ge igen ger dialogen energi och dynamik. Somerset är inte alls lika känslomässig. Han har bara ett uppriktigt intresse, mer filosofiskt, av att förstå hur John Doe fungerar.

JOHN DOE
Man kan inte längre bara knacka folk på axeln för att få dem att lyssna. Man måste slå med en slägga. Och då märker man att man får full uppmärksamhet.

MILLS
Men frågan är vad det är som gör dig så speciell att folk ska lyssna.

JOHN DOE
Jag är inte speciell. Jag har aldrig varit särskilt märkvärdig. Men det jag gör är det. Mitt verk.

SOMERSET
Ditt verk?

JOHN DOE
Ja.

MILLS
Men … jag kan inte se något speciellt med det du gör John.

JOHN DOE
Det är inte sant.

MILLS
Jo det är det. Och det lustiga är att allt det här du gör, om två månader kommer ingen bry sig. Ingen kommer att komma ihåg det.

JOHN DOE
Du kan inte se helheten ännu. Men när det är här gjort, när det är fullbordat, kommer det att bli så … Folk kommer knappast att kunna förstå. Men dom kommer inte att kunna förneka det.

MILLS
(till Somerset)
Kan den här knäppgöken bli mer obegriplig?
(till John)
Men när det gäller din genialiska plan …

JOHN
(avbryter)
Jag kan knappt vänta tills du får se. Verkligen. Det kommer att bli något alldeles extra.

MILLS
Vet du, jag kommer att stå alldeles bredvid dig. Så när den här stora saken ska ske, lova att säg till då bara för jag vill inte missa det.

JOHN DOE
Oroa dig inte. Du kommer inte missa något. Inte en chans.

John Doe är full av självförtroende när han talar om storheten i sin plan. Han måste ha hittat på något helt monumentalt för att kunna leva upp till det han säger nu. Som biobesökare blir man allt mer nyfiken. Vad vi ser är ett klassiskt exempel på framåtrörelse genom att säga A men inte B.

De kör genom ett ödsligt landskap i kvällssol. John Doe börja rastlöst gunga fram och tillbaka i baksätet.

SOMERSET
Vad är det som är så spännande.

JOHN DOE
Det är inte långt kvar nu.

Vi ser helikoptern följa bilen genom landskapet.

MILLS
Jag har funderat på en grej men du kanske kan hjälpa mig. När en människa är galen, och det är ju du helt klart, vet man om det själv då? Om du sitter där och läser vapentidningar, runkar i din egen avföring, stannar du bara upp då plötligt och tänker ”Wow, det är ju helt otroligt hur jävla knäpp jag är?” Är det det så?

JOHN DOE
Det är behagligare för dig att kunna säga att jag är galen.

MILLS
Det är väldigt behagligt!

JOHN DOE
Det här är inget som jag väntar mig att du ska acceptera … men det här var inget jag valde. Jag blev utvald.

MILLS
Skitsamma.

Notera John Does språkbruk. Han är en intellektuell människa som formulerar sig med precision och väljer ord med omsorg. Mills däremot har ett enklare, mer känslomässigt och utlevande sätt att uttrycka sig. Somerset å sin sida är också mer nyanserad. När man skriver dialog ska varje rollfigur helst ha ett så personligt sätt att uttrycka sig på att man kan gissa vem som talar bara av att läsa själva repliken.

SOMERSET
Jag tvivlar inte på att du känner så. Men i mina ögon verkar det som om du motsäger dig själv.

JOHN DOE
(spänt)
Vad menar du?

SOMERSET
Jag är glad att du frågar. Om du skulle vara utvald av en högre makt, om du blev tvingad, så tycker jag det verkar konstigt att du njuter så mycket av ditt uppdrag. Du njöt av att tortera dom där människorna. Det går väl inte så bra ihop med att vara martyr, eller?

John Doe ser besvärad ut.

MILLS
(triumferande)
John?

JOHN DOE
… Jag tror inte jag njöt mer än kommissarie Mills skulle njuta av att vara ensam med mig en timme med i ett rum utan fönster. Är det inte så? Skulle du inte bli lycklig om du kunde skada mig utan att bli straffad för det?

MILLS
Du sårar mina känslor. Det skulle jag aldrig göra.

JOHN DOE
Det är enbart för att det skulle bli efterräkningar. Man ser det i ögonen på dig. Det är inget fel att en människa har glädje av sitt arbete. Jag ska inte förneka min egen njutning av att vända varje synd mot syndaren.

MILLS
Vänta ett tag. Jag trodde att du bara dödade oskyldiga.

JOHN DOE
Oskyldiga?! Skulle det vara roligt? En fet man, så motbjudande, som knappt kunde stå. En man som om man såg honom på gatan skulle man peka ut honom för sina vänner och skratta. Såg man honom när satt man åt skulle man inte kunna fortsätta äta. Och sen advokaten. Ni två måste ha i hemlighet ha varit tacksamma för honom, en man som ägnade sitt liv att tjäna pengar på att ljuga med varje andetag för att mördare och våldtäktsmän skulle gå fria.

MILLS
(skjuter in)
Mördare?

JOHN DOE
(hetsigt)
En kvinna ..

MILLS
(avbryter)
Mördare John, som du ..

Trycket i konflikten ökar här. Mills håller på att få in en poäng genom att peka på den logiska luckan i John Does resonemang. Hur kan John Doe vara så indignerad över en som försvarar mördare när han själv mördar? John Doe känner sig hotad och avbryter Mills två gånger med stark energi. Det är första gången vi ser John Doe tappa fotfästet och bli upprörd. Men han hämtar sig snart.

JOHN DOE
(avbryter, upprört)
En kvinna, så ful inuti att hon inte kunde tänka sig att fortsätta leva om hon inte var vacker på utsidan. En knarklangare, en pederast, faktiskt och inte minst den smittspridande horan … Bara i en så här skitig värld kan man utan att skämmas påstå att de här människorna var oskyldiga.

Ett moment tystnad. Mills slår ner blicken, kommer inte på något att svara.

JOHN DOE, FORTSÄTTER
(allt mer känslosamt)
Men det är poängen. Vi ser en dödsynd i varje gathörn, i varenda hem och vi tolererar det. För att det är så vanligt, så vardagligt. Vi tolererar det morgon, middag, kväll … Men inte nu längre. Jag statuerar ett exempel ...

Det intressanta här är temat. John Does argument är en spegling av Somersets livssyn. John Doe och Somerset ser på världen ur exakt samma desillusionerade perspektiv. Men där Somerset väljer att ge upp inför ondskan (symboliserat av att han ska sluta som polis), drar Doe, på sitt perverterade sätt, helt motsatta slutsatser, nämligen att det är värt att agera, att det är värt att offra sig för att åstadkomma förändring.

En annan sak värd att observera är den starka inlevelse John Doe har här. Han blir nästan gråtfärdig av sorg över tillståndet i världen. Det skulle vara riktigt övertygande och kanske t.o.m. rörande om man inte visste om hans makabra metoder.

Och det ger ytterligare en poäng. Det som gör filmen så stark är nämligen inte bara den här drivet utförda dubbelexponeringen av temat i hjälten Somerset och skurken John Doe, utan också att vi känner igen oss. Alla som bor i en modern storstad drabbas någon gång av det omänskliga i att tvingas titta bort vid anblicken av mänskligt lidande. Alla har vi någon gång backat in i anonymitetens svala skydd stället för att engagera oss. Det ingår i villkoren för att kunna dela livsutrymme med hundratusentals okända människor.

Filmen kryper oss under skinnet här, för John Does argument berör oss. Vi kan inte förneka att han har rätt. Världen skulle vara bättre om vi brydde oss mer och tog hand om varandra bättre. Och samtidigt är det en sjuk människa som uttrycker det. Det går inte ihop och vi nästan tvingas att reflektera över temat. Det är mycket skickligt gjort.

JOHN DOE, FORTSÄTTER
... Det jag har gjort, man kommer att vrida och vända på det, grubbla och fundera, och ta efter … i eviga tider.

MILLS
Just det. Storhetsvansinne.

JOHN DOE
Du borde tacka mig.

MILLS
Varför skulle jag göra det?

JOHN DOE
För att du kommer att bli ihågkommen efter det här. Inse det kommisarie Mills, enda orsaken till att jag sitter här just nu är för att jag vill det.

Än en gång får vi höra hur storslagen hans John Does plan är. Och att Mills ska bli ihågkommen? Man försöker förtvivlat räkna ut vad som ska hända. A men inte B! Och det fungerar som ett löfte. Efter den här upptrappningen skulle vi bli otroligt besvikna om manusförfattaren inte kan leva upp till våra förväntningar på att få se något alldeles extraordinärt.

MILLS
(skakar på huvudet)
Nej, vi hade tagit dig till slut.

JOHN DOE
(med tilltagande intensitet)
Verkligen? Men vad höll ni på med så? Bidade er tid? Lekte med mig och tillät att fem ”oskyldiga” fick dö innan ni kände för att låta fällan slå igen? Vad var det för obestridliga bevis ni hade att ta till mot mig, innan jag kom till er och sträckte upp händerna i luften.

MILLS
Lugn, John. Om inte jag minns fel var vi hemma och knackade på din dörr.

JOHN DOE
(med överlägset leende)
Det är sant. Och jag tycker mig minnas att jag slog sönder ansiktet på dig.
(lutar sig fram mot gallret)
Du är vid liv enbart för att jag inte dödade dig.

MILLS
Okej, flytta bak nu.

JOHN DOE
(sitter kvar, nära)
Jag skonade dig.

MILLS
FLYTTA BAK!

JOHN DOE
Kom ihåg det komissarie Mills, kom ihåg det varenda gång du tittar dig i spegeln resten av livet, eller snarare, resten av det liv som jag låter dig att ha.

MILLS
(rasande, hötter med näven)
FLYTTA BAK DITT DJÄVLA PSYKFALL. OCH HÅLL KÄFTEN
(lugnare)
Du är ingen messias. Du är veckans skräckfilm. Du är en sketen T-shirt på sin höjd.

John Doe sjunker tillbaka i sätet med ett triumferande leende. Somerset kastar en undrande blick på Mills. Mills vänder sig framåt. Han är väldigt upprörd och försöker samla sig.

Det här är också så jäkla bra gjort. John Doe vet precis var han ska sätta stöten. Han trycker slugt kniven rakt in i Mills känsliga macho-nerv, och vrider om där det svider som mest.

Mills hatar att förlora. Och John Doe påminner överlägset och njutningsfullt Mills om den förnedring han utsatt honom för tidigare, dvs, det tillfälle när John Doe slog ner Mills i gränden.

Mills kan inte svara utan tappar ansiktet helt genom att börja skrika. Han är helt rasande men kan inget göra. Och det är precis där John Doe vill ha honom. Och även manusförfattaren vill gärna ha Mills upprörd. I det här läget krävs det nämligen att Mills är ordentligt triggad för att kunna göra det han ska när det drar ihop sig mot klimax.

JOHN DOE
Be mig inte tycka synd om dom där människorna. Jag sörjer dom inte mer än jag sörjer de tusentals som dog i Sodom och Gomorra.

SOMERSET
Menar du att det du gjorde var goda gärningar i guds namn?

JOHN DOE
Herrens vägar äro outgrundliga … Ser du högspänningsstolparna där? Det är dit vi ska.

Vi ser bilen från helikoptern perspektiv. De kör in på ett område där högspänningsledingarna sitter tätt.

[01.45.50]

Ni som har sett filmen vet hur det gick sen. Och alla i som inte gjort det borde vara rejält nyfikna vid det här laget. Det enda jag ska säga om slutet är att åtminstone mina förväntningar om en kraftfull och originell upplösning infriades. Och jag vill påstå att man knappast skulle våga lägga en åtta minuter lång dialog i mitten tredje akten i en thriller, utan den mycket starka framåtrörelse som finns här genom att man lovar publiken att strax få uppleva något mycket spektakulärt.


SE SCENEN PÅ YOUTUBE >>




NOT : Texten ovan är inte manustexten utan min egen beskrivning av det som sker i scenen, sammanställt från en DVD. Då allt som sägs i filmen inte får plats i textremsan har jag också gjort egna översättningar av repliker för återgivningen ska bli mer exakt.

© adastra media

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, skrivande, skriva, seven, framåtrörelse, skriva dialog, analys av filmscen

Notting Hill - några reflektioner

BRA SOM EXEMPEL

Har de senaste dagarna suttit och klockat NOTTING HILL >> (Regi: Roger Michell. Manus: Richard Curtis) vilket gett anledning till några reflektioner. Vid en sådan närstudie kan man konstatera att filmen är närmast överdramaturgisk. Vad jag menar är att det ibland är mer berättarteknik än berättelse. Men därför är den också intressant att analysera eftersom greppen blir så tydliga.

Dramats centrala axel är hur huvudpersonen, den enkle bokhandlaren William (Hugh Grant) och den firade stjärnskådisen Anna Scott (Julia Roberts) omväxlande dras till respektive stöter bort varandra.

Som vanligt är det kasten mellan hopp och förtvivlan som håller det hela i rörelse. Genom att ställa de två polerna avstånd och närhet i kontrast skapas täthet i berättelsen. Och här tar man ut svängarna ordentligt. En av de starkaste sekvenserna som visar just den sortens kontrast kan man se i de scener som utspelas på morgonen efter att William och Anna har älskat för första gången.

Vi har då sett att William inte riktigt vågar tro att det skulle kunna bli något mellan honom, den enkle "mannen av folket" och Anna, "flickan av börd" . William har hela tiden varit i ett underläge. Vid den här punkten i filmen har han också redan upplevt flera besvikelser med Anna och därmed fått bekräftat att han egentligen inte har någon chans att få henne, fast hans hjärta så blödande gärna vill.

Situationen nu är att William mot alla odds lyckats komma henne nära igen. Anna har sökt upp honom för att gömma sig undan en blodtörstig mediapöbel som jagar henne efter det att man grävt upp en gammal porrfilm där Anna är med.

Anna känner sig trygg med William. De får en fin och avslappnad kontakt som leder till att Anna samma natt förför honom. Ska William nu äntligen våga tro på relationen? Nu är det morgonen efter. Det är fin stämning och de nojsar med varann då Anna plötsligt blir allvarlig.

Notting Hill [01.17.25]


SE KLIPPET PÅ YOUTUBE >>




Här ser man starkare än någon gång tidigare att Anna också är sårbar. Hon har dåliga erfarenheter av män och bakom den framgångsrika och tjusiga ytan döljer sig en vanlig människa som är rädd att inte vara älskad för den hon är. Det är riktigt snyggt gjort med den lilla anekdoten om Rita Hayworth.

Det är precis det här som menas med att en rollfigur visar sårbarhet. Och än en gång : Detta är en av grunderna i filmberättande. Det är precis den här typen av utsatthet som får oss åskådare att knyta an och känna medkänsla med en rollfigur. Och medkänslan är viktig då den är förutsättning för att man ska känna inlevelse, dvs. att man bryr sig om hur det går.

Men här ska berättelsen drivas vidare. För nu händer saker som på ett dramatiskt sätt förändrar allt. När Anna frågar om hon får stanna lite till ringer det på dörren.

Notting Hill [01.18.10]


SE KLIPPET PÅ YOUTUBE >>




Det har redan tidigare omsorgsfullt planterats i många steg hur ansträngd Annas relation är till den mediabevakning hon utsätts för. Anna är oerhört trött på snaskandet i hennes privatliv och i den här situationen har hon också sökt upp William just med anledning att gömma sig för mediapöbeln. Hennes reaktion blir kraftfull.

Dramaturgiskt är scenen svår att överträffa men den kritiske åskådaren konstaterar lätt att både William och Anna är lite väl korkade för att det ska vara helt trovärdigt, alltså att William låter henne gå och öppna, och att Anna själv sen verkligen gör det. Hon, om någon, borde veta bättre.

Notting Hill [01.20.25]


SE KLIPPET PÅ YOUTUBE >>




Stark och övertygande närhet som vänds till oerhörd besvikelse och avstånd inom loppet av bara några minuter. Det är snyggt gjort och har man som åskådare bara den minsta lilla gnutta romantisk ådra i blodet så sitter effekten där : "NEJ!!! Dom hade det ju så fint. Så hemskt får det bara inte vara!"

I övrigt när det gäller Notting Hill är det påfallande är hur mycket av humorn som ligger i dialogen. Och då menar jag inte bara inte dialogen i största allmänhet. Det är huvudpersonen Williams speciella tonfall, det väldigt engelska, lekfullt ironiska sätt han uttrycker sig på, som ger filmen en stor del sitt underhållningsvärde.

© adastra media

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, skrivande, skriva, Notting Hill

Kortkort recension "THE SQUID AND THE WHALE"

Lite udda berättad

Om man gillar filmer som bryter mot standardrecept så ska man passa på att se "THE SQUID AND THE WHALE" som går just nu. Det är ett rätt lågmält berättat familjedrama om en separation. En berättelse som för det mesta inte riktigt svänger åt det håll man tror.

Det skulle lätt kunna bli tråkigt men filmens styrka är att Noah Baumbach (både manus och regi), tycker det är angeläget att berätta den här historien. Han tar alla sina rollfigurer på allvar. Den känns äkta och det är kanske inte heller så konstigt när man vet att det handlar om Noah Baumbachs egna upplevelser under barndomen. Betyget blir 3.5

THE SQUID AND THE WHALE >>

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, skrivande, skriva

Snabb recension: EFTER BRÖLLOPET

Fängslande - men när ska den ta slut?

En av mina favoritregissörer är Susanne Bier som har en makalös precision i det känslomässiga när hon är i form och har ett bra manus. Jag missade filmen BRÖDER men tyckte väldigt mycket om både den gulligt romantiska DEN ENDA RÄTTA och det ödesmättade dramat ÄLSKAR DIG FÖR EVIGT.

De har något i Danmark som saknas i svensk film, en särskild blick för det svarta i tillvaron. Där vi i Sverige till varje pris ska vaddera mörkret och skydda publiken från allt som kan göra verkligt ont vågar danskarna ta ut svängarna betydligt mer. Jag kanske är lite orättvis men det mesta av svensk film känns menlöst tamt eller konstruerat i jämförelse. De vågar sig på allvaret danskarna, vågar gå in i konflikterna där det svenska nationaltemperamentet hellre slätar över och gullar till. (Kommer att skriva lite mer om det i senare kapitel).

Så även i EFTER BRÖLLOPET. Med en doft av antikt drama handlar berättelsen om biståndsarbetaren Jacob (Mads Mikkelsen) som driver ett barnhem i Indien men lockas hem till Danmark och blir indragen i en tung familjekomplott av den odrägligt rike företagaren Jörgen (Rolf Lassgård).

Inte heller den här gången väjer Bier/Jensen för smärtan och det är definitivt mer dramatik än gullande. Men det saknas inte heller charm, kanske mest i form av Sidse Babett Knudsen (Helena, Jörgens hustru) som med sina varma ögon så gnistrande ledigt kan låta ansiktet glida mellan skiftande stämningar.

Nej det är ingen dålig film. Efter Bröllopet fängslar ganska snabbt med sin intensitet och ett förnämligt skådespeleri. Alla är fantastiska, ofta i närbild. Och spänningen hålls vid liv långt in i filmen. Men nånstans under de sista tjugo minuterna upptäcker jag att jag börjar tycka att det ska ta slut. Men det gör det inte. Filmen tappar fokus och blir segare för varje ny vändning.

Det är mer manuset som det är fel på än regin.

Jag blir lite besviken alltså men tycker ändå att filmen slår det mesta som går just nu just för precisionen i detaljerna och det drivna berättandet - även om helheten inte riktigt går ihop. Betyget blir någonstans strax under en fyra (av fem möjliga).

---

Andra bloggar om: Efter Bröllopet, Susanne Bier, Anders Thomas Jensen

Recensioner till varnagel !

"Tjocktjuven" och "Kill Your Darlings"

Här är länkar till två recensioner man helst skulle vilja slippa läsa om sin egen film. Båda publicerade i Dagens Nyheter samma dag i början av april i år.

Tjocktjuven (Mårten Blomqvist) >>

Kill Your Darlings (Johan Croneman) >>

Jag har inte sett någon av de här filmerna (blev avskräckt av recensionerna) men tänker att det är intressant med sågningar för de kan i bästa fall ge en hint om vad man själv ska undvika. (Nu ska man förstås inte blint lita på vad alla recensenter säger men både Croneman och Blomqvist brukar i sina bedömningar hamna ganska nära vad jag tycker)

Att skriva ett manus är inte lätt. Oavsett genre tror jag man måste ta sin publik på blodigt allvar. Och kanske är man själv den allra sämsta att kunna bedöma vad man gjort. Livet som manusföfattare är spännande. Få se hur det går med KÄRRINGEN DÄRNERE nu som har premiär 13/10.

Hemsidan för KÄRRINGEN DÄRNERE är nu utlagd: www.manusgruppen.se Där kan man bl.a. se trailer mm. Vill man läsa manus finns det på manusgruppens projektsajt: http://www.manusgruppen.se/manuset.htm


Det vore kul med lite reaktioner sen !!

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, skrivande, skriva

recension : Lucky Number Slevin

Ännu en av de snygga smarta filmer man kan undvara

Om en film den här gången alltså. Närmare bestämt Lucky Number Slevin.

Fattar inte vem som egentligen gillar filmer av den här typen. Alltså, oerhört påkostade produktioner med överslug intrig, fyllda av hårdföra grabbar plus en och annan tjej, alla med käcka glimtar i ögat och ett knippe putslustiga repliker redo i axelhölstret. Lägg sen in några nördtyper som springer omkring och grimaserar, ett antal mordscener med tjusigt blodsprut rätt över kameran och en stor hög med pengar eller knark i en väska nånstans.

Jag blir bara arg. Och besviken på de annars duktiga skådisar som säljer sig sig till sån här trams. Filmen har lika mycket substans som en kartong vattniga jordgubbar. Ingenting berör och ingen bryr sig om någonting på riktigt. Utom möjligen manusförfattare och regissör som verkar väldigt angelägna om att vi ska fatta vilka oerhört smarta typer dom är.

Vem är det dom här filmerna görs för? Vem säger "Den här filmen måste du bara gå och se" till sina kompisar? Den enda förklaring jag kan tänka ut är att den flotta förpackningen gör att man kanske tror att man har sett en bra film.

Nästa kapitel ur boken har rubriken "Helhet"

Aristoteles skrev : ”Helt är det som har början, mitt och slut. En början är det som inte nödvändigtvis följer på något annat, utan efter vilket naturligen följer något annat. Ett slut är det som naturligen följer efter något annat, antingen av nödvändighet eller av sannolikhet och efter vilket inget annat följer. Mitt är så slutligen det som både följer efter något annat och efter vilket något annat följer.”

Lite styltig var han väl, Aristoteles. Men i nästa kapitel vi ska se närmare på hur hans tes kommer till praktisk användning i arbetet med ett manus.

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, Lucky Number Slevin

Intressant filmrecension

Saker att lära

Som manusförfattare har man nytta av att läsa recensioner av andras filmer. För där formuleras vad som fungerar och inte fungerar i en film. Åtminstone enligt recensentens uppfattning. Såg den här häromdagen i DN, skriven av Kerstin Gezelius : DN.SE >>

Filmen heter Uppgörelsen (orginaltitel : 12 and holding). Jag har inte själv sett filmen. Även om jag inte har samma filmsmak som Kerstin Gezelius och ofta tycker tvärtom * blev jag rejält avskräckt efter att ha läst just den här recensionen. Det som är intressant är hennes kritik mot själva berättelsen, att den inte fyller hennes krav på hur en långfilm ska vara. Det hon siktar in sig på är frånvaron av premiss, otydlighet i berättandet och en överdriven ambition att vara skruvad och independent. Läs och begrunda. Bidra gärna med egna kommentarer, särskilt om du har sett filmen.

*) 09-06-05 RÄTTELSE :  Ibland har man fel eller måste ändra sig. Efter att vid det här laget ha läst många recensioner av Kerstin Gezelius har jag helt ändrat uppfattning. Jag tycker mycket som hon. Kerstin Gezelius är en av de allra bästa recensenter vi har! Jag skäms lite för att säga detta men faktum är att jag tror att jag blandade ihop henne med någon annan recensent när jag skrev inlägget den gången.

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, skrivande, skriva