Robert McKee – Noterat från seminariet (7)

Läs i rätt ordning :   1 >> 2 >> 3 >> 4 >> 5 >> 6 >>

Detta är sista delen av sammanfattningen av McKees seminarium. Det mesta är redan sagt men några lösa anteckningar har jag lyckats samla ihop :

§ Om rollfigurer 1

Det viktigaste hos en rollfigur är vad den vill och varför den vill det. Men motivationen ska inte förklaras för publiken utan man bör nöja sig med att antyda. Undanhåller man orsakerna skapar man ett mysterium och gör åskådarna nyfikna. En annan aspekt är att man ger utrymme för skådespelarnas kreativitet genom att inte ge detaljerade förklaringar till rollfigurernas beteende.

§ Om rollfigurer 2

Man ger sina karaktärer dimension genom att se till att de bär på motstridiga krafter.

Dessa inre motsättningar kommer till uttryck genom andra rollfigurer som lockar fram de olika sidorna.

Ju mer perifer en rollfigur är i berättelsen desto mindre motsägelser behöver den ha.

 

§ Dialog

Dialog ska hanteras som handling i det avseendet att den ska innehålla “beats of behaviour” dvs. det ska kontinuerligt ske saker som förändrar situationen.

§ Poesi & symbolik

Ett sätt att berika sin historia är att använda symboliska bilder som återkommer vid olika tillfällen och låta förändringarna  i berättelsen återspeglas genom att förändringar i symbolerna. Symboler måste hanteras med varsamhet. De får inte skrivas publiken på näsan.

§ Skrivprocessen

Som de flesta andra menar McKee att man ska börja med att skriva en step-outline eller ett treatment. En bra metod för att testa sin idé är att pitcha grunddragen i berättelsen för någon och noga observera om personen vid något tillfälle tappar intresset.

 

Därmed avslutas serien med inlägg om seminariet.

Den som verkligen på allvar vill förstå McKees tankar om hur man skriver manus rekommenderas att skaffa hans 470 sidor tjocka manusbibel STORY. Fler detaljer och länkar till utdrag ur boken mm. hittar du i avdelningen för bokrecensioner här >>

 

© adastra media

---

Andra bloggar om : filmmanus, dramaturgi, rollfigurer, McKee

Senaste boken : SAVE THE CAT, Blake Snyder

Lite kaxigt är det ju när Snyder påstår att detta är “the last book on screenwriting you will ever need”.  Men sådan är hans jargong.  Och det kan bli lite tröttsamt. Man får några gånger för mycket veta att herr Snyder sålt manus till självaste Steven Spielberg. Men kan man bortse från det så har boken definitivt kvalitéer.

Det Snyder är mest intresserad av är hur man skriver en sammanhållen filmberättelse som ska gå att sälja in till producenter och finansiärer. Den som förstår hur marknaden fungerar har bättre förutsättningar att ta sig fram. 

Snyder bygger med de traditionella verktygen och anger 15 olika olika punkter med hålltider utifrån en grundstruktur med tre akter. Och han beskriver i detalj hur man ska arbeta med index-kort för att utveckla berättelsen. Snyders variant innehåller 40 kort som utformas enligt följande:

• SCENRUBRIK (INT/EXT PLATS  TID)
• Kort sammanfattning av vad som händer
• Den känslomässiga förändring som sker i scenen
• Scenens dominerande konflikt

Scener som ingår i ett och samma dramatiska förlopp sammanfattas till sekvenser på ett och samma kort.

36 av dessa kort ska utgöra stommen i berättelsen. Snyder bjuder på de extra fyra korten för scener som inte riktigt behövs men som författaren råkat bli alldeles särskilt förälskad i.

DISCIPLIN

Detta verkar förstås överdrivet formaliserat. Men sättet att resonera är matnyttigt. Den som klarar att tänka lite själv behöver ju inte följa Snyders anvisningar med millimetermått.

Den poäng han ändå har, är att ett långfilmsmanus förutsätter en hög grad av disciplin i berättandet. Och just detta skulle jag personligen vilja säga är en av de vanligaste bristerna hos orutinerade författare.

Vidare listar Snyder olika saker att tänka på när man knådar fram sin huvudperson. Han går också igenom några olika typer av filmberättelser (genrer) och berättar om hur man bygger en pitch och hanterar kontakten med producenter. Ett kapitel innehåller en serie allmänna tips och knep.

Boken är lättläst. Den ger inga revolutionerande insikter men många konkreta och handfasta råd och sammanfattar ganska väl de viktigaste principerna i att skriva för film. Även om Snyder knappast ger hela sanningen, är boken är klart läsvärd. Bara man inte retar sig på det ibland lite väl käcka tonfallet.

SAVE THE CAT,  Blake Snyder >> Tekniska uppgifter, pris och direktlänk för beställning mm.

 

© adastra media

---

Andra bloggar om : Snyder, Save The Cat, filmmanus, dramaturgi, struktur, manusguru

Mer om premiss i film - THE MORAL PREMISE

Här kommer den utlovade fördjupningen om mitt senaste tillskott i manusbokhyllan THE MORAL PREMISE av Stanley D. Williams.

( Se gärna utdraget ur mitt eget kapitel om premiss >> som introduktion )

 

Premiss är ett av de mest centrala momenten i det dramatiska berättandet. Ändå finns det förvånande lite skrivet om vad en premiss är och hur den kommer till konkret uttryck i det praktiska skrivandet. Och påfallande många som tar upp ämnet hämtar ogenerat sitt material ur nestorn Lajos Egris bok THE ART OF DRAMATIC WRITING >> som skrevs 1946.

Därför var det desto mer glädjande när jag häromveckan råkade hitta THE MORAL PREMISE på nätet. Precis som de flesta andra utgår Williams från Egri men det som skiljer är att han faktiskt utvecklar Egris principer och tillför en välbehövlig fördjupning.

Ett problem med Egris grundtext är att den i första hand tar sina exempel från teatern. Det blir självklart lite svårare att ta till sig för en filmskrivare. Och även om Egri analyserar en del klassiker av Ibsen och Shakespeare, blir det ändå ganska många exempel från pjäser som redan för väldigt länge sen gått ur tiden och som dagens läsare inte har en chans att relatera till.

Williams bok däremot handlar uttryckligen om premiss i filmmanus. Och de filmer han skriver om finns tillgängliga, om man inte redan har sett dem.

Två delar

Boken består av två delar. Den första ägnas åt att förklara vad en premiss är och hur den kommer till uttryck i olika sammanhang. Här utgår Williams också från ett kulturhistoriskt perspektiv och visar hur djupt förankrad idén om ett budskap är i historieberättandet. Williams redogör också för hur andra manusböcker behandlar ämnet och diskuterar skillnader och brister.

Och han kommer fram till slutsatsen att en omsorgsfullt inarbetad premiss är avgörande för i vilken grad en film ska beröra sin publik. Och han lyckas på ett mycket övertygande sätt beskriva varför det är så. Vidare visar Williams att en väl gestaltad premiss även påtagligt ökar publiktillströmningen. Där har han gått rent vetenskapligt tillväga med en analys av jämförbara filmer utifrån dels vad premissen säger och hur den kommer till uttryck, och dels de väldigt konkreta publiksiffrorna för respektive film.

I den andra delen beskriver boken mer handgripligt hur manusförfattaren kan lägga upp sitt arbete och presenterar ett förslag till schema för processen. Där utgår Williams förstås inte bara från hur premissen ska genomsyra berättelsen utan lika mycket utifrån den traditionella strukturen med tre akter.

Särskilt roligt för mig personligen var att se hur Williams hanterar kopplingen till moral, en aspekt som jag själv väldigt starkt betonar i min egen kommande bok. I detta är han mycket mer konsekvent än Egri.

Dubbelt formulerad

Intressant är också hur Williams kompletterar den gängse formuleringen "A leder till B" med ytterligare ett led; "C leder till D", som är en spegelbild av det första ledet.  För att ge ett konkret exempel : "Ondska leder till undergång" blir i Williams tappning "Ondska leder till undergång men godhet leder till lycka".

Denna dubblering  kan verka onödig och  övertydlig men är helt klart till hjälp när man ska analysera premissen i befintliga filmer. Men den största poängen med Williams variant  är att den pekar ut hur man kan använda kontrast i skrivandet för att förstärka filmens budskap.

Williams brinner verkligen för sitt specialintresse och enda nackdelen är att han kan bli lite närsynt. Det räcker inte med en konsekvent genomförd premiss för att en film ska vara bra. Det måste finnas en bra historia också vilket han lägger mindre vikt vid.

Men ändå utnämner jag gärna  THE MORAL PREMISE >>  till den bok som bäst ringar in det lite knepiga begreppet premiss och hur man kan hantera det i sitt eget skrivande.

Stark rekommendation alltså för alla som känner behov av mer kött på benen i premissfrågan.

Fler länkar finns på sidan med boktips >>

© adastra media

---

Andra bloggar om : premiss. dramaturgi, filmmanus, The Moral Premise, Lajos Egri

Om alternativ filmstruktur - Linda Aronson, en sann pionjär

Hon ger sig på det de flesta andra skyr som pesten, filmer med multiplotstruktur och uppbruten tidsordning. Man kan inte annat än beundra Linda Aronson när hon kastar sig över uppgiften att försöka hitta användbara mönster i de filmer som vägrar låta inordnas i det traditionella systemet med tre akter.

I april var hon i här i Stockholm och höll kurs inom ramen för Filminstitutets årliga inspirationshelg Drömfabriken >>

Den som brukar brukar få äran av att ha introducerat multiplotberättandet är regissören Robert Altman med filmen NASHVILLE >> som kom redan 1975. Men tekniken att väva samman olika delberättelser fick sitt stora genomslag först efter Altmans succé med SHORT CUTS >> 1993.

Efter det har många av de senaste årens stora framgångar varit byggda på liknande sätt. I den listan ingår t.ex. INNAN REGNET FALLER, MAGNOLIA, TRAFFIC, TIMMARNA, BABEL, SYRIANA, CRASH och de svenska TIC TAC, TILLSAMMANS, FYRA NYANSER AV BRUNT och OM JAG VÄNDER MIG OM för att nämna några av de mest uppmärksammade.

Men den som velat göra film av det slaget har inte precis haft det lätt att hitta ledning i manuslitteraturen. Här har man inte mycket hjälp av varken Christopher Voglers >> mytologiska modell eller John Truby >> med sina 22 steg. Faktum är att de flesta manusböcker diskret undviker ämnet. Av förståeliga skäl. Ju mer bestämt man hävdar nödvändigheten av en fast struktur i olika steg, desto mer besvärande blir det med filmer som byggts på helt annat sätt men ändå gått hem hos både kritiker och publik.

Linda Aronson, en entusiastisk liten tant i sextioårsåldern, är en av de få som verkligen på allvar försökt förstå hur man ska göra. Med stor målmedvetenhet har hon satt sig att klippa upp filmernas olika delberättelser för att kartlägga berättarstrukturer och hur man på bästa sätt växlar mellan sina olika historier.

Det kan bli hur komplicerat som helst.

För Linda Aronson nöjer sig inte med multiplothistorier utan ger med samma iver på filmer som klipper mellan olika tidsplan som ÅTERSTODEN AV DAGEN, DEN ENGELSKA PATIENTEN, PULP FICTION, SHINE, LIFE OF DAVID GALE, 21 GRAM eller FÖRSONING varav flera dessutom blandar multiplot-teknik med uppbruten tid.

I sitt allra värsta exempel LJUVA MORGONDAG >> har hon lyckats identifiera 11 delberättelser som utspelas i 9 olika tidsplan.

Det är lite att bita i. Och det säger sig självt att det inte heller är lätt att i ett litet blogginlägg redogöra för vad hon kommer fram till.

Men några konkreta matnyttigheter kan man man i alla fall vaska fram. Det mest intressanta är kanske att Linda Aronson konstaterar att de flesta av de nämnda filmerna ändå har strukturen med tre akter i botten. Inte när det gäller helheten men att varje enkild berättelse är mer eller mindre byggd enligt den traditionellt mönster.

Sen ger hon också rådet att se till att varje delberättelse fungerar i sig innan man sätter sig med själva sammanfogningen. Hon har också teorier om hur man bäst ska klippa sig fram och tillbaka mellan sina olika storys, dvs. vid vilka punkter man bäst går ur en historia och var man klipper sig in i nästa.

Den som funderar på att skriva sammansatta berättelser av den typen har en hel del att hämta i hennes bok SCREENWRITING UPDATED >> som också behandlar olika sidor av kreativiteten och hur man kan konkret kan arbeta för att få fram idéer till sin filmberättelse.

Ett sympatiskt drag är att Linda Aronson inte påstår sig besitta hela sanningen. Även om det ibland blir lite väl mycket katalogiserande uppräkningar av olika strukturvarianter, är boken i stort pedagogiskt upplagd med många exempel. Där finns också en mängd checklistor att pricka av under olika delar av skrivprocessen. Klart läsvärd alltså för den som letar efter alternativa sätt att berätta.

© adastra media

---

Andra bloggar om : att skriva manus, multiplot, linda aronson, alternativ berättarstruktur