Oj oj oj. Nästan en hel månad sen sist. Jag borde skämmas.
Men det har inte varit läge. Jag är nu inne i någon slags slutfas där jag går igenom hela materialet för att få fram den färdiga boktexten. En del av den här processen är också att jag låter kollegor i branschen läsa och ge synpunkter. Tack Reza och Mats för era värdefulla insatser. Tack även Juha och Aina som också läst och kommenterat.
Men ack vilket pyssel det är. När jag nu lusläser varje kapitel upptäcker jag plötsligt en massa konstigheter. Det är allt från onödiga upprepningar, genomgångar som hamnat i fel avdelning och resonemang som måste göras tydligare till ställen där jag som kompleteras med exempel från filmer. Detta moment har visat sig vara betydligt mycket mer krävande än jag trodde. Så bloggen har kommit i andra hand.
Men jag får kompensera med att lägga ut lite av det nya material som tillkommit. Nedan kommer en helt nyskriven text som är hämtad ur kapitlet ATT SKAPA ROLLFIGURER >> Den handlar om hur personlig moral påverkar vår uppfattning om en filmkaraktär. Texten ingår i ett större avsnitt om identifikation, dvs. hur man får publiken att känslomässigt knyta an till filmens huvudperson.
Sen har jag också en idé om att erbjuda några kapitel för testläsning till bloggens läsare. Det är en del tekniskt att ordna med först och jag har för tillfället inte tillgång till bredband. Men jag hoppas kunna lösa det inom någon dryg vecka eller två. Vi får se hur jag hinner för sen är det ju DRÖMFABRIKEN >> också. Som den seminarieräv jag nu är har jag förstås bokat in mig på Linda Aronsons manusföreläsning.
Innan avsnittet om moral vill jag också passa på att flagga för den kortfilm Mats gjort som kommer på TV nu på lördag (19/4) kl. 20.50. Det en varm och stämningsfull berättelse om en pojke och hans relation till sin morbror som är en lite egen typ. MIN MORBROR TYCKTE MYCKET OM GULT var f.ö. den enda svenska film som vann pris på Berlinfestivalen i höstas. Den är väl värd att se.
Utdrag ur kapitel 6, att skapa rollfigurer [ uppdaterad 09-03-12 ]
SPECIAL : PERSONLIG MORAL I DE ANDRAS LIV
En film som är alldeles särskilt tacksam att studera utifrån hur publiken påverkas av rollfigurernas moral är DE ANDRAS LIV >>. Alla viktiga personer där har en tydlig egen linje i hur de förhåller sig till den korrumperade statsapparaten. Hos några av dem sker också avgörande förändringar under filmens gång.
Huvudperson är Stasi-tjänstemannen Gerd Wiesler (Ulrich Mühe). Filmen inleds med att en fånge leds in till Wieslers kontor för ett förhör. Första intrycket av Wiesler får vi när han med iskall effektivitet pressar den stackars dissidenten att erkänna. Korsklippt med detta får vi följa en lektion där Wiesler spelar upp delar av det bandade förhöret för en klass blivande stasifunktionärer. När en av studenterna dristar sig att fråga om inte förhörsmetoderna är omänskliga gör Wiesler diskret ett kryss i elevlistan. Här slipper ingen undan. Wiesler till och med samlar in handsvetten på sina förhörspersoner för att vässa sin förmåga att skilja sanning från lögn. Wiesler är som en högpresterande maskin i statens tjänst.
Nästa person som presenteras är Wieslers chef Grubitz (Ulrich Tukur). Det är inte heller någon man vill bli kompis med i första taget. För Grubitz är en rövslickare av värsta sort vilket framkommer i sekvensen efter lektionen då Grubitz kommenderat Wiesler att följa med på ett teaterbesök.
Den pjäs de ser är skriven av Georg Dreyman (Sebastian Koch), som presenteras som en av Östtyskland mest ansedda dramatiker. Förutsättningen för Dreymans framgång är att han hittills har betraktats som politiskt tillförlitlig av det kommunistiska kontrollsystemet.
Efter pjäsen ifrågasätter Wiesler Dreymans renlärighet och menar att han borde kontrolleras. Grubitz försvarar Dreyman. Han skrattar och menar att Wiesler har blivit yrkesskadad och är paranoid. Men strax efter ser vi Grubitz i samtal med dramats verkliga ärkeskurk, säkerhetsminister Bruno Hempf (Thomas Thieme). När Hempf försåtligt frågar Grubitz vad han anser om Dreyman, vänder Grubitz raskt på kappan och säger försiktigt att Dreyman kanske inte är så oförvitlig när allt kommer omkring.
Sekvensen från teatern ger oss så en första bild av Grubitz som en lismare, beredd att göra vad som helst för att vinna fördelar. Det är Grubitz mest grundläggande karaktärsdrag och präglar också allt han tar sig för i resten av filmen.
Minister Hempf representerar en ondska av betydligt grövre art. Sekvensen från teatern slutar med att Hempf beordrar avlyssning av Dreyman. Men här är det inte politiska bevekelsegrunder som driver honom utan hänsynslöst egenintresse. Hempf är tänd på Dreymans fru, skådespelerskan Christa-Maria Sieland (Martina Gedeck). Hempf hoppas att den beställda övervakningen ska ge något som kan hjälpa honom manövrera bort Dreyman så att han själv kan sätta klorna i den vackra Christa-Maria.
Än så länge är det alltså ganska tunnsått med publiksympatierna.
Författaren Dreyman är den första vettiga människan som dyker upp. I början av filmen ligger Dreyman lågt med att kritisera det politiska systemet. Men allt eftersom handlingen fortskrider förändras hans hållning. Dreymans stora vändpunkt blir när han skriver en kritisk artikel som smugglas ut till väst och väcker stor uppståndelse.
Allteftersom fler rollfigurer presenteras tillkommer nya vinklingar. Dreymans fru, Christa-Maria säljer sig till makten för att inte riskera sitt älskade arbete. Deras vän Paul Hauser är den som mest oförsonligt vägrar foga sig i förtrycket medan Dreymans forne arbetskamrat, regissören Albert Jaerska, drivs att ta livet av sig efter att i flera år ha varit drabbad av yrkesförbud på grund av sin frispråkighet.
Det är också moral som står i centrum för huvudpersonen Wiesler, som åtar sig uppdraget att avlyssna Dreyman i den buggade lägenheten. Wiesler är en av de "onda". Men han har ett annat viktigt karaktärsdrag. Medan Hempf och Grubitz enbart är korrumperade, drivs Wiesler av sin tro på det politiska systemet. Han ser sina hårda metoder som nödvändiga för att kunna göra ett bra jobb. Det finns en ärlig strävan hos Wiesler och han är kritisk till det maktmissbruk hans chefer ägnar sig åt.
Den här mer positiva sidan hos Wiesler kommer fram i en längre sekvens där han och Grubitz äter lunch i personalmatsalen [00.34.30]. Den första indikationen får vi då Wiesler sätter sig vid ett bord bland fotfolket. När Grubitz vill att de istället ska sitta i avdelningen för högre tjänstemän svarar Wiesler: "Någonstans måste socialismen ändå börja".
Strax därpå berättar Grubitz anledningen till att Hempf beställt övervakningen, att de "hjälper en medlem i centralkommittén att bli av med en rival" och påpekar att det är viktigt för deras karriärer att de lyckas sätta dit Dreyman. Wiesler frågar om det verkligen var därför de tog värvning i Stasi och påminner om den ed de svurit att vara "Partiets sköld och svärd". Grubitz slår bort invändningen och Wiesler tar inte strid. Men vi åskådare har sett Wieslers ifrågasättande och fått en mer nyanserad bild av hans personlighet.
Därnäst följer en kraftfull scen där fokus ligger på Grubitz. Och det Grubitz gör nu får honom att falla som ett betongblock i våra ögon.
Lite längre bort vid samma bord sitter några lägre stasifunktionärer. En av dem börjar berätta en vits om statschefen Honecker. När han av sina kamrater görs uppmärksam på Wiesler och Grubitz som sitter och lyssnar blir den stackars mannen helt förskräckt och ber stammande om ursäkt. Grubitz säger att det inte gör någonting, att man visst får skoja om partiordföranden. Grubitz uppmanar roat mannen att fortsätta berätta.
Men det är ett elakt spel han bedriver. När mannen berättat sin vits skrattar Grubitz först. Men han avbryter sig och frågar plötsligt med hård röst efter mannens namn, tjänstegrad och vilken avdelning han arbetar på. Den stackars skämtaren bleknar och ser avgrunden öppna sig under fötterna när Grubitz fortsätter. "Ni förstår säkert hur mycket det här har skadat er karriär". Alldeles tillintetgjord försöker han be om ursäkt men Grubitz säger kallt att han kommer att bli anmäld för att ha hånat partiet. Grubitz tittar på Wiesler som inte röjer en min. Sedan börjar Grubitz gapskratta. "Det var ju bara ett skämt" säger han och skrattar högt åt den chockade mannens uppsyn.
Grubitz är mycket nöjd med sitt sadistiska "skämt" och avslutar med att skrattande dra en egen vits om Honecker. Wiesler däremot skrattar inte utan ger bara sin chef en outgrundlig blick.
Grubitz har här gjort det värsta tänkbara. Han har utan minsta provokation, bara för sitt höga nöjes skull, plågat en stackars chanslös underordnad. Jag vill påstå att en rollfigur som visar ren och skir elakhet av den kalibern är räddningslöst förlorad när det gäller publikens sympati.
Men vi ska tillbaka till Wiesler. Även om han känner viss tveksamhet till sitt uppdrag, sitter han plikttroget timme efter timme på Dreymans vind och registrerar allt som sker i lägenheten. Men han blir allt mer illa berörd. Precis som vi i publiken, ser Wiesler att de personer han övervakar är "goda" människor. Till skillnad mot Wieslers överordnade, kämpar Dreyman och hans konstnärsvänner för något de ärligt tror på.
När Wiesler så småningom istället börjar hjälpa Dreyman och Christa-Maria, blir han snart indragen i ett händelseförlopp där han själv tvingas ta allt större personliga risker. För att göra "det rätta" sätter han till slut hela sin tillvaro på spel. Vid det laget har vi för länge sedan förlåtit honom hans tidigare övergrepp. Wieslers modiga räddningsinsatser har istället förvandlat honom till en hjälte.
Scenerna som beskrivits ovan har gett oss klara indikationer om vilka av rollfigurerna som är hedervärda och vilka som är korrumperade. Det finns ingen tvekan om vilka vi håller på. Här ser man oerhört tydligt hur gestaltningen av rollfigurernas personliga moral blir avgörande för var publikens sympatier hamnar.
…
Avsnittet ingår i kapitel 6 Att skapa rollfigurer >>
Scenerna från matsalen kan man se på U-tube via länk i tidigare inlägg HÄR >>
© adastra media
