Recension – En mörk pärla : Det Vita Bandet (4,5)

När jag går till biografen för att se en Haneke-film är det inte utan farhågor – Den gode Haneke kan verkligen plåga sin publik när han är på det humöret ( Funny Games » ) och även vara lite tråkig emellanåt (Dolt Hot » ). Det enda man vet med säkerhet är att det inte blir en massa  insmickrande feelgood i onödan.

Men Michael Hanekes senaste visade sig vara riktigt njutbar – ett litet mästerverk faktiskt.

 DET VITA BANDET  » är en oerhört suggestivt berättad liten historia. Vi får i svartvita bilder följa några familjer i en nordtysk landsortshåla där en obegriplig terror långsamt breder ut sig och förgiftar tillvaron. Detta är en berättelse med barnen i fokus. Barnen som offer för en oförstående föräldrageneration som fått för sig att kärlek kan pryglas in i ett skälvande barnhjärta. Med stor psykologisk precision visar Haneke hur smärtpunkter skapas.

Med en känslokall präst och en mäktig brukspatron i centrum av dramat och det enkla bondesamhället som fond är det lätt att dra paralleller till Den Goda Viljan » och även Pelle Erövraren »

Och med sitt starka driv i berättandet är DET VITA BANDET nästan en normal film, bara ett par snäpp mörkare och definitivt mer gåtfull. Haneke räknar med att vi kan tänka själva. Och med tanke på hans filmografi i övrigt är det uppenbarligen just precis det han är ute efter.

Betyget blir 4,5 (av fem möjliga)

Lästips :

Den som fascineras av Michael Haneke »  och vill veta mer kan skaffa senaste numret (4/2009) av FilmCentrums förträffliga tidskrift  Film & TV »  där det finns en lång intervju med den österrikiske ångestregissören.

Samlade recensioner av DET VITA BANDET på www.kritiker.se » 

 

© adastra media

---

Andra bloggar om : recension, Michael Haneke, Det Vita Bandet, Film & TV

Mañana-recension om brister i manuset

Det är alltid intressant när filmkritikerna kommenterar filmens manus i sin recension. Den här gången har DN’s Eva af Geijerstam synpunkter på filmen MAÑANA »

“Mañana” blir bara nästan en massa saker; nästan en romkom, möjligen en sedeskildring, sniffar runt att vara en generationsfilm, aspirerar på ett Malmöporträtt, närmar sig ett helfigurporträtt på Marco, Mattias och deras vardag. Men ingetdera blir av. Visserligen kan man påstå att livet kan gestalta sig just så, men en film om detta liv måste ges en egen form. Fragment av flera former skapar inget annat än formlöshet.

Hon ger MAÑANA en tvåa. Själv har jag inte sett filmen men håller med om principen. Det som verkar saknas, om man ska tro på af Geijerstam, är helhet, ett av de grundläggande elementen när man skriver för film.

Af Geijerstam skriver vidare att hon anar svårigheter i manuset. Se hela recensionen »

Mer läsning:

Se vad andra kritiker sagt om filmen på kritiker.se » som på sitt förtjänstfulla sätt samlar recensenternas betyg på ett och samma ställe.

Se utdrag ur manusboken om just detta med helhet här »

© adastra media

---

Andra bloggar om: recension Manana, Mañana, helhet i film, filmmanus

Grinig recension : Se inte Che (2)

Nej, Steven Soderberghs senaste, CHE – ARGENTINAREN >> blev en klar besvikelse.

Vi fick iofs. en varning redan vid biljettköpet. Tjejen i kassan svarade “Om man gillar historia” på vår fråga om filmen var bra.

Historia som i historielektion alltså. Ironiskt nog är det just en historia i betydelsen “sammanhållen berättelse” som saknas mest av allt.

Filmen består av en lång rad osammanhängande bilder av vägen från idé till fullbordad revolution. I drygt två timmar staplas glimtar från gerillakrigarnas vardag blandat med oengagerande stridsscener där man aldrig får någon riktig överblick av vad som för tillfället står på spel. Några av de tappra revolutionärerna dör,  men man bryr sig inte för man har inte kommit dem nära. Inte ens huvudpersonen själv kommer vi in på livet trots att han är i bild större delen av tiden.

Jo, vi får en liten fördjupning, framför allt i de insprängda sekvenserna från några år senare, när Che besöker New York och talar i nationalförsamlingen. Den delen var åtminstone intressant som tidsdokument.

Soderbergh som tidigare imponerat starkt med t.ex. SEX LÖGNER OCH VIDEOBAND >> och TRAFFIC >> tycks ha gått bort sig helt den här gången. Jag blir inte klar över vad han är vill berätta, mer än att Che var en anständig typ som värnade om att den nyvunna makten inte skulle missbrukas.

Den som inte känner ett trängande nostalgiskt behov av att se  gamla hederliga revolutionärer i närbild kan hoppa över filmen helt. Och den som på allvar vill veta mer om Kubas historia kan inte ha svårt att hitta en bok som ger en djupare förståelse för den fascinerande historien om hur en lilla grupp på 81 rebeller kunde förmå landets befolkning att resa sig mot förtrycket.

Detta är alltså den första filmen i en serie av av två. Nästa är ännu längre. Ja ja, det väl så det blir om man inte är klar över vad man vill berätta.

Jo, jag är grinig. Jag hade väntat mig en riktigt bra film och känner mig lurad.

Betyget blir 2 av fem möjliga. Att det inte blir en etta är mest för att Steven Soderberg säkert haft något slags seriös ambition med filmen.

Andra recensioner :

DN (4) >>  SVD (2) >>  EXP (3) >>  AB (3) >>  TV4 (4) >>

(tack www.kritiker.se för länkarna)

© adastra media

---

Andra bloggar om : recension Che - Argentinaren, tråkig film, Steven Soderbergh

TVIVEL – Bra film som går på djupet (4)

Åh! Det är härligt att se en riktigt bra  film. TVIVEL >> är definitivt en sån.

Det mesta som Meryl Streep är med i brukar vara bra, vilket även gäller den evige antihjälten Philip Seymour Hoffman. De förnekar sig inte den här gången heller.

Vi befinner oss i en katolsk skola vid mitten av sextiotalet,  en tid av förändring. De nya vindarna blåser in oro i kyrksalarna där rektorn, den sammanbitna syster Aloysius (Streep) börjar misstänka en av prästerna, fader Flynn (Hoffman) för otillbörligheter med en ung elev.

Men vem är egentligen skyldig till vad?

Flynn förnekar allt och menar att anklagelserna mer handlar om hur hans frimodiga syn på kyrkans roll hotar det skräckvälde Aloysius etablerat. Hur ska den kristna kärleken egentligen komma till uttryck? Fader Flynn och syster  Aloysius har diametralt motsatt uppfattning.

Men det är inte alltid självklart vad som är det rätta när moraliska principer krockar med en sammansatt verklighet. Sanningen kan se olika ut beroende på från vilket håll man betraktar. 

Det finns all anledning att känna tvivel. Det gör också de  inblandade. Enbart syster Aloysius vet precis vad som behöver göras. Filmens dramatiska nerv spinns med säker hand kring frågan om huruvida hon har rätt eller ej.

Tvivel är en ovanligt bra film som på djupet utforskar hur komplicerat det kan vara att vara människa och att sträva efter det sanna och det rätta. 

Betyget blir en stark 4!

© adastra media

---

Se även utdrag ur boken (kapitel 6, om rollfigurer) : 
Den personliga moralens betydelse >> 

Vad tycker andra :
 DN (3) >>   SVD  (4) >>  AB (4) >>  EXPR (4) >> 

---

Andra bloggar om : Tvivel, recension, moral, bra film

Senaste boken : SAVE THE CAT, Blake Snyder

Lite kaxigt är det ju när Snyder påstår att detta är “the last book on screenwriting you will ever need”.  Men sådan är hans jargong.  Och det kan bli lite tröttsamt. Man får några gånger för mycket veta att herr Snyder sålt manus till självaste Steven Spielberg. Men kan man bortse från det så har boken definitivt kvalitéer.

Det Snyder är mest intresserad av är hur man skriver en sammanhållen filmberättelse som ska gå att sälja in till producenter och finansiärer. Den som förstår hur marknaden fungerar har bättre förutsättningar att ta sig fram. 

Snyder bygger med de traditionella verktygen och anger 15 olika olika punkter med hålltider utifrån en grundstruktur med tre akter. Och han beskriver i detalj hur man ska arbeta med index-kort för att utveckla berättelsen. Snyders variant innehåller 40 kort som utformas enligt följande:

• SCENRUBRIK (INT/EXT PLATS  TID)
• Kort sammanfattning av vad som händer
• Den känslomässiga förändring som sker i scenen
• Scenens dominerande konflikt

Scener som ingår i ett och samma dramatiska förlopp sammanfattas till sekvenser på ett och samma kort.

36 av dessa kort ska utgöra stommen i berättelsen. Snyder bjuder på de extra fyra korten för scener som inte riktigt behövs men som författaren råkat bli alldeles särskilt förälskad i.

DISCIPLIN

Detta verkar förstås överdrivet formaliserat. Men sättet att resonera är matnyttigt. Den som klarar att tänka lite själv behöver ju inte följa Snyders anvisningar med millimetermått.

Den poäng han ändå har, är att ett långfilmsmanus förutsätter en hög grad av disciplin i berättandet. Och just detta skulle jag personligen vilja säga är en av de vanligaste bristerna hos orutinerade författare.

Vidare listar Snyder olika saker att tänka på när man knådar fram sin huvudperson. Han går också igenom några olika typer av filmberättelser (genrer) och berättar om hur man bygger en pitch och hanterar kontakten med producenter. Ett kapitel innehåller en serie allmänna tips och knep.

Boken är lättläst. Den ger inga revolutionerande insikter men många konkreta och handfasta råd och sammanfattar ganska väl de viktigaste principerna i att skriva för film. Även om Snyder knappast ger hela sanningen, är boken är klart läsvärd. Bara man inte retar sig på det ibland lite väl käcka tonfallet.

SAVE THE CAT,  Blake Snyder >> Tekniska uppgifter, pris och direktlänk för beställning mm.

 

© adastra media

---

Andra bloggar om : Snyder, Save The Cat, filmmanus, dramaturgi, struktur, manusguru

FROZEN RIVER – Skickligt byggt drama (betyg 4)

FROZEN RIVER >> är en lågmäld men engagerande film som rymmer mycket dramatik.

Handlingen utspelas i norra USA, där gränsen till Kanada går rakt igenom ett indianreservat. Filmen handlar om JAY (Melissa Leo) som försöker få ordning på tillvaron för sig och sina två barn efter att hennes slarver till man har sjappat med alla pengarna.

Lösningen på Jays akuta problem uppenbarar sig i form av den opålitliga indiankvinnan LILA (Misty Upham). Lila vet hur man smugglar illegala invandrare över den frusna gränsfloden och behöver Jays bil. På den kanadensiska sidan väntar en strid ström av människor på att få trycka ihop sig i Jays baklucka för att komma över gränsen.

Kvinnornas verksamheten är lönsam men självklart inte utan risker. Och i denna hårda värld där ingen kan lita på någon annan utvecklas en slags vänskap mellan kvinnorna.

FRAMÅTRÖRELSE

Och det är en historia som berättas på ett filmiskt sätt. Det en manusförfattare i utveckling särskilt ska lägga märke till är det skickligt genomförda spelet med framåtrörelse.

Det sker hela tiden saker som skapar förväntningar eller farhågor om vad som ska ske.

När Jay mitt på floden kastar ut de gömda passagerarnas väska på isen förstår vi att något kommer gå åt helvete fel. Men vi vet inte vad och funderar ut olika alternativ och hoppas att inte det allra värsta ska hända. På det sättet blir vi väldigt väl förberedda för de dramatiska vändningarna som sen infaller.

Vi får aldrig veta mer än vi behöver utan serveras istället antydningar som tvingar oss att fundera.  Det börjar redan i första scenen. Varför gråter Jay?  Och vad är det egentligen för fel på den förlupne mannen. Varför sitter Lila plötsligt i mörkret uppe i ett träd och mutar en hund med chips? Och varför får inte bilhandlaren sälja någon bil till Lila? 

FROZEN RIVER är värd att studera just för hanteringen av information. Vi får aldrig veta mer än vi behöver, snarare lite mindre. Filmen visar på det sättet hur man med mycket enkla medel kan hålla intresset och spänningen vid liv.

Vilket för övrigt är precis det jag saknade i MARIA LARSSONS EVIGA ÖGONBLICK ( se recensionen >>)

Det man också ska lägga märke till är hur mycket av dramatiken koncentreras till moraliska frågeställningar. Det finns inga riktigt enkla beslut i ett läge där man blivit tvungen att töja på alla normala gränser för att klara sig.

Betyget blir en 4, med ett särskilt plus för frånvaron av inställsamhet i människoskildringen.

© adastra media

---

Tidigare inlägg om framåtrörelse: Att skapa spänning  >>  Hemligheten med framåtrörelse >>  Analys av scen ur Seven >>

Tidigare inlägg om moral i filmberättandet: Bokrecension : The Moral Premise >>  Psykologiska experiment om moral >>  Den personliga moralens betydelse >>  Kapitel 5 - Premiss och Tema >>

---

Andra bloggar om : Frozen River, framåtrörelse, bra film

Recension : MARIA LARSSONS EVIGHETSLÅNGA ÖGONBLICK

Förra inlägget >> handlade om SF-monpolet med utgångspunkt från  debattartikeln "Seriös svensk film chanslös" >>

När det gäller principfrågan är jag beredd att ge Troell / Stenderup rätt. Men det blir i det här fallet lite komplicerat.  För när det gäller just MARIA LARSSONS EVIGA ÖGONBLICK >> är jag tyvärr tveksam om den är värd en stor publik. *

Det här känns som att svära i kyrkan. Troell är ju en av våra stora filmikoner. Han har också tidigare har gjort djupa intryck på mig, framför allt med mästerverken UTVANDRARNA >>  Och NYBYGGARNA >> från början av 70-talet.

Men det hjälps inte. Jag menar att MARIA LARSSONS EVIGA ÖGONBLICK är en tråkig film. Trots alla fina skådespelartinsatser, ett fantastiskt foto och en historia som borde kunna vara gripande. Filmen, som bygger på en bok med samma namn, kändes mest som en lång och alldeles för plikttrogen redovisning av händelserna i förlagan. Utförandet i övrigt har jag inga invändningar emot. Det är alltså i manuset felet ligger.

Jag ser ingen övergripande dramaturgi utan bara en mängd situationer staplade efter varandra. Jag bryr mig inte om hur det går för Maria Larsson (Maria Heiskanen), trots alla hennes umbäranden. Jag blir inte berörd.

Och inte heller fanns det något att vänta på.

I huvudhistorien om äktenskapet med suputen Sigfrid (Mikael Persbrandt), går allt mest i cirklar med Sigfrid som super och är otrogen utan att det egentligen får några konsekvenser. Och den kärkekshistoria som ligger i bakgrunden, mellan Maria och den försynte fotograf som uppmuntrar hennes fotograferande, har inte tillräckligt med egen dramatik för att hålla inresset vid liv.

Visst, det fanns det en poetisk skönhet i slutet, när det visar sig att Mairas heroiska lojalitet till den strulige Sigrfrid ger frukt. Men det var också enda gången filmen berörde. Och det var så dags. Det räckte inte för mig.

Så jag kan för mitt liv inte förstå hur filmen kan bli så hyllad. Recensionerna är överväldigande. Hur kan det komma sig?

Kan de som gett filmen fyror och femmor inte se? Eller vågar de inte säga vad de tycker?  Måste man kanske tycka om en Troellfilm bara för att den är seriös och för att det är Troell som har gjort den? Det kanske är den politiskt korrekta hållningen.

Filmen handlar om en kvinna som lyckas behålla sin integritet i hemsk livsituation. Det är en klart hedervärd ansats och en bra film ska också säga något om människans villkor i livet.

Men det hjälper inte att en film är välmenande och handlar om utsatta människor som kämpar. En grundförutsättning för att jag ska bli nöjd är att historien också berättas på ett bra sätt. Det var där filmen inte höll. Jag blev uttråkad. Den film jag såg borde snarare ha hetat MARIA LARSSONS EVIGHETSLÅNGA ÖGONBLICK.

Men jag känner mig klart ensam. Se  kritiker.se >> som sammanställer recensenternas poäng.

Mitt betyg blir inte mer än 2

---

*) Not : Nu kan det jag skrivit här tyckas försvaga argumenten för att svensk seriös film ska ha bättre chanser på biograferna. Ingen kan ju hävda att vi ska tvinga SF Bio att visa dåliga filmer som ingen vill se. Lite mer om detta finns att läsa kommentarerna till förra inlägget. Detta är en stor fråga i sig, och något att återkomma till.

© adastra media

---

Andra bloggar om : Recension, Maria Larssons eviga ögonblick, Troell, filmmanus

Recension - EXPIRED : Räddas av kärleken till rollfigurerna [3,75 av 5]

Nej, mycket bio har det inte blivit denna sommar. Kul då att det blev väldigt lyckat när jag väl masat mig iväg.

Två knepiga parkeringsvakter finner varann i ett romantiskt drama med dragning åt det bisarra. Inte High Concept precis. Nej, EXPIRED >> är inte riktigt som alla andra.

Det är inte de två huvudpersonerna heller. Bäst-före-datumet har helt klart passerat för både CLAIRE (Samantha Morton) och JAY (Jason Patric). De är lika hopplösa förlorare båda två. Claire, vars drömmar inte sträcker sig längre än till postorderkatalogen på soffbordet och Jay som inte kan umgås med någon mer än två minuter utan att bli uppretad eller oförskämd.

Utgångsläget är inte det bästa. Som Claire själv uttrycker det om sina utsikter att uppleva kärlek, att valet kanske står mellan få någonting överhuvutaget eller bli helt utan.

När sen Claire kommer hem med ytterligare en fånig ljusslinga som present till sin handikappade mamma rör vi oss mycket nära gränsen till någon slags mental lyteskomik.

Vi har sett liknande innan. Tänker på österrikaren Ulrich Seidl som bl.a. gjort IMPORT/EXPORT >>, vars HUNDSTAGE >> jag såg om nyligen. Samma ensamma och eländiga figurer, ohjälpligt fast i sina torftiga liv.

Men EXPIRED räddar sig över det socialpornografiskt voyeuristiska genom att lägga till en stor dos varm och underfundig humor. Och framför allt, rollfigurerna får återta en del av sin förlorade värdighet. Regissören och tillika manusförfattaren Cecilia Miniucchi älskar trots allt alla sina hopplösa huvudpersoner. Och då gör vi det också.

Gillade man Miranda Julys ME AND YOU AND EVERYONE WE KNOW >> kan man nog tycka om EXPIRED också. Det är lite som den absurda middagen hemma hos svärföräldrarna i Peter Kihlgårds KICKI & LASSE. Man vet aldrig riktigt vart det hela ska ta vägen.

Jag både skrattade och blev varm i hjärtat. Det är inte så lite. Och sen har jag ju alltid en särskild respekt för filmare som vågar gå egna vägar.

Betyget hamnar mellan 3,5 och 4 av fem möjliga.

Och vad tyckte andra? På kritiker.se >> hittar man större tidningars recensioner samlade.

Betygen blev : Aftonbladet : 1 >> , DN : 3 >> , Expressen 3 >> , Metro : 2 >> , SVD : 5 >>

© adastra media

---

Andra bloggar om : expired, filmmanus, bra film, att skriva filmmanus, rollfigurer

Besviken på Bier - THINGS WE LOST IN THE FIRE

Ni som följt bloggen ett tag känner väl till min ohöljda beundran för Susanne Bier > efter filmer som BRÖDER >, ÄLSKAR DIG FÖR EVIGT > och DEN ENDA RÄTTA >

Och till slut kom jag mig så för att se hennes amerikanska debut, THINGS WE LOST IN THE FIRE > med stjärnskådisar som Halle Berry, Benicio del Toro och X-files-ikonen David Duchovny överst i rollistan.

Det är förstås inte helt politiskt korrekt att vara kritisk till en film om en familj i sorg, men nej, den här gången är jag inte med.

Vi befinner oss i det välmående villaförorternas USA. I centrum av berättelsen står Audrey, (Halle Berry) vars man, Brian (David Duchovny), plötsligt och oväntat dör i ett meningslöst skottdrama. Audrey är nu ensam med sina två barn, sex och tio år, i sitt stora hus. Men ordningen ska störas ytterligare. För nu kommer Brians besvärlige kompis, den nerknarkade Jerry (Benicio del Toro) in på arenan. Audrey bjuder honom att bo i det halvfärdiga gästrum som inrättats i garaget. Det hela utvecklas till ett drama där Jerry får en allt större betydelse i för den lilla familjen.

Men jag frågar mig vad filmen egentligen handlar om. Det finns två huvudspår. Det ena är huruvida Audrey ska kunna försonas med sin förlust och gå vidare med sitt liv. Det andra är om Jerry ska kunna resa sig ur sitt missbruk. Det är här någonstans filmen går vilse. För mig saknar den riktning, eller uttryckt med manustermer, en tydlig och klar central intrig.

Trots alla känslomässiga scener med gråt och barn som drabbas blir jag aldrig berörd. Det blir en massa stämningar som staplas på varandra men det saknas framåtrörelse och berättarglädje.

Det har blivit för mycket fokus på det inre, det känslomässiga. Det jag menar är att huvudpersonen, Audreys känslomässiga problem att komma över sorgen, tar alltför stor plats på bekostnad av själva berättelsen (dvs intrigen).

Den påminner på så vis om en annan film som jag såg för några månader sedan PRAG > där Mads Mickelsen spelar en man som måste försonas med sin döde far. Problemet är att det inte riktigt funkar att ha en sådan inre process som huvudsaklig yttre handling. En sådan process måste gestaltas i en konkret handling som i sig fångar intresset och får oss att bli engagerade.

Nu är jag kanske lite hård mot Susanne Bier. Det händer saker i hennes film (betydligt mer än i "Prag"). Men det är något fel på balansen mellan budskap och intrig.

THING WE LOST IN THE FIRE bekräftar så än en gång att det inte räcker med att ha ett angeläget och djupt allmänmänskligt ärende. För att det ska bli riktigt bra film måste man ha en fucking bra historia att berätta också.

Sen är det en annan sak också, Jag har ju tidigare utsett Bier till mästare på det psykologiska. Men här ser jag inte hennes vanliga precision. Det är säkert lätt hänt att en del nyanser går förlorade när man arbetar i en annan kultur och med ett annat språk.

Tyvärr. Det blir inte mer än en trea i betyg den här gången! Synd. Hon kan ju så väldigt mycket bättre.

Se även DN's Intervju med Susanne Bier >>

© adastra media

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, skrivande, skriva, Things we lost in the fire, Susanne Bier

Fruktansvärd, hemsk och obehaglig och ändå så bra : Den Fria Viljan - recension

SERIÖS "FEEL BAD" OM PROVOCERANDE ÄMNE.

Den är så hemsk att man nästan vacklar ut från biografen. Flera fasansfulla våldtäkter, en incestrelation och ett självmord. Hur kan man bara våga göra en sådan film och dessutom få den att inte bara kännas angelägen utan till och med gripande och bra?



I DEN FRIA VILJAN >> (imdb) får vi följa en våldtäktsman, Theo Stoer (Jürgen Vogel), som redan i filmens första minuter brutalt misshandlar och förgriper sig på en okänd kvinnna. Theo blir omedelbart gripen och och dömd till rättspsykiatrisk vård.

Men det är bara en bakgrund. Själva berättelsen börjar nio år senare när Theo släpps ut i samhället igen med ambitionen att försöka skapa sig ett normalt liv. Och det dröjer inte länge förrän han upptäcker att de onda krafter som gjort honom till våldtäktsman fortfarande lever inom honom. Theos starka sexuella drivkraft och katastrofala oförmåga att etablera normala kärleksrelationer ska snart få honom att återigen tappa kontroll.

Vi får följa Theos osminkade balansgång utmed stupets kant fram till det oundvikliga och självklart konsekventa slutet. På vägen möter han den, på sitt håll hjärtlöst utnyttjade och hudlösa, Nettie (Sabine Timeteo) som är 27 år och just har lyckats bryta sig loss från ett incestuöst förhållande till sin pappa.

Relationen som utvecklas mellan dessa två får det att verkligen blöda i hjärtat. Vi kommer så nära och det är ibland så vackert (ja, till och med det) att man bara vill gråta. För det är förstås den relationen som starkast tar fram den mest sårbara sidan av den smärta de båda huvudpersonerna bär på.

Samtidigt är det svårt att slappna av en enda sekund. Hotet om våld och brutalitet finns hela tiden alldeles under ytan och man vet redan på förhand att det kommer att gå åt helvete. Man ska inte ha några illusioner. DEN FRIA VILJAN är en hemskt bra film men också hemsk.

Det är nära till hands att jämföra med Lukas Moodysons ETT HÅL I MITT HJÄRTA >> (imdb) som med liknande oförsonlighet dyker ner i den mänskliga sexualitetens mörka djup. Men där Moodysons film mest verkade som en personlig terapisession, som jag föreställer mig för att utmana myten sig själv som framgångrik filmkonstnär, så är den Den Fria Viljan en berättelse som på ett helt annat sätt vänder sig till publiken. Den griper tag och ruskar om där Ett Hål I Mitt Hjärta mest bara framkallade äckel.

Orsaken är att Matthias Glasner (som både regisserat och tillsammans med huvurollsinnehavaren skrivit manus) mot alla odds och utan att för den skull på minsta sätt vilja försvara eller försköna de ogärningar som skildras, lyckas få oss att se en människa i det monster han har skapat. Matthias Glasner serverar varken lösningar, förklaringar eller fördömanden. Han visar vad den mänskiga existensen är förmögen att göra och låter oss tänka själva. Det är stort och det är mycket modigt!

Mitt betyg blir en fyra av fem möjliga.

Se mer om Matthias Glasners tankar om filmen i den längre intervju med som publicerades i DN igår (dvs lördag 13/10) HÄR >>

Se DN's recension (betyg 3) HÄR >>
Se SVD's recension (betyg 5) HÄR >>

Aftonbladets recensent tyckte inte alls om filmen och undrade vad den ville säga (betyg 2) vilket man kan se HÄR >>

Och sen hittade jag en helt annan intressant sajt som också kommenterar Den Fria Viljan : Psykologer tittar på film

© adastra media

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, skrivande, skriva, den fria viljan, Matthias Glasner, Ett hål i mitt hjärta

Recension - Underskattad film : Breach

NÄ, JAG FÖRSTÅR INTE !

Gick och såg BREACH >> häromdagen på Astoria, Kungsgatan. Det var ödsligt värre, jag och mitt sällskap och en handfull andra i den jättelika salongen.

Då berättelsen handlar om en ung man med uppdrag under falsk flagg ligger det nära till hands att jämföra med den dubbla dubbelidentitetsstoryn och flerfaldiga oscarsvinnaren THE DEPARTED >>. Och det är här någonstans jag inte begriper. Departed, en rätt trist intrighistoria utan speciellt intressanta karaktärer höjs till skyarna medan den betydligt mer psykologiskt spännande Breach får ljumma recensioner. Är det så enkelt att folk blir bländade av namn som Nicholson och DiCaprio? Att till och med ärrade recensenter tror att filmen måste vara bra när dessa herrar är med och gangsterfilmikonen Scorsese själv står vid rodret? Sorgligt! För Breach är en riktigt bra film.

Det är en ganska enkelt berättad historia hämtad från verkligheten. Året är 2001. En ung ambitiös FBI-anställd, Eric O'Neill (Ryan Phillippe), får i uppdrag att bli assistent åt en äldre agent Robert Hansen (Chris Cooper) som för tillfället arbetar med datasäkerhet. Men O'Neills egentliga uppdrag är att hemligen övervaka Hansen som sägs vara en säkerhetsrisk på grund av sina pornografiska aktiviteter på internet. Men O'Neill är förd bakom ljuset. Det som står på spel visar sig snart vara betydligt större än interneterotik. Även om man redan i anslaget får facit, att den misstänkte Hansen visar sig vara den värsta spionen i USA´s historia, blir det spännande redan från början.

Men till skillnad från The Departed får den här filmen tyngd genom sina karaktärer, framför allt den fårade Robert Hansen, förnämligt spelad av Chris Cooper, som till skillnad mot många andra tycks klara av att hålla sig till bara de riktigt underfundiga och sammansatta rollerna. I det här fallet en barsk, egensinnig och bitter FBI-agent på nedåtgående som samtidigt är djupt troende katolik och ägnar fritiden åt att distribuera videofilmer han spelat in i sängkammaren med sin ovetande hustru.

Ryan Phillippe som Eric O´Neill har inte riktigt lika mycket att göra. Till att börja med har Eric svårt att tro att hans chef verkligen är den skurk han påstås vara. Särskilt när den buttre Hansen börjar tina upp och allt mer börjar behandla honom som en personlig vän.

Eric råddar förstås till det med jämna mellanrum och måste allt eftersom situationen kompliceras bli allt mer kreativ i sina ansträngningar att undgå upptäckt.

Förutom att inte bli avslöjad av den yrkesskadat vaksamme Hansen är Erics största problem annars att klara av relationen med sin flickvän som blir allt mer förtvivlad över Erics allt konstigare beteende och, gud förbjude, vill veta vad han egentligen håller på med.

Breach är inte en av de riktigt riktigt stora filmerna, inte av kalibern som förändrar livet för någon. Men intrigen fungerar ypperligt och man blir snabbt indragen. Utan att ha sett allt på repertoaren tror jag ändå att det är en av de bästa man kan välja just nu.

Det retar mig att den så mycket ytligare The Departed fått så mycket stråkastarljus. Breach är betydligt bättre.

Betyg 4.


SE TRAILER >>


IMBD : BREACH >>. Regi Billy Ray, manus : Adam Mazer &
William Rotko.

© adastra media

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, skrivande, skriva, Breach

En Ännu Bättre Film - DE ANDRAS LIV

GÅ OCH SE DEN !!!

Denna lilla oansenliga film - och jag höll på att missa den. Nu vill jag ställa mig på torgen med megafon och ropa : GÅ OCH SE DEN! GENAST! Till alla.

Det här är ett Verkligt Mästerverk, från första till sista rutan. Här får vi se vad film kan vara. DE ANDRAS LIV påminner oss vad vi som manusförfattare ska sträva efter och den visar hur långt man kan nå när allt stämmer.

Vi lär känna Stasi-tjänstemannen Gerd Wiesler som en kall och effektiv förshörsledarmaskin som går så långt att han samlar in handsvetten på sina förhörspersoner för att vässa sin förmåga att skilja sanning från lögn. Wiesler och hans stab skyr inga medel i jakten på den östtyska revolutionens förrädare.

Under ett uppdrag där han dagligen avlyssnar en förmodat subversiv författare blir han mot sin vilja mer och mer berörd av att se hur den politiska maktapparatens nyckfullhet drabbar de människor han är satt att bevaka. Wiesler får allt blir allt svårare att bara vara observatör och finner sig snart indragen i ett skeende som ingen längre har kontroll över.

En liten grå tunnhårig man som drabbas av samvetsbetänkligheter. Berättelsen är magnifik i all sin enkelhet. Här ryms kärlek och hat, svek och lojalitet med dramatisk substans så det slår gnistor. Det är verkliga människor med verkliga liv och verkliga bekymmer i en intrig som hela tiden slingrar sig runt nya hörn.

Allt stämmer till 100 %. Fem poäng räcker inte. DE ANDRAS LIV är helt enkelt fulländning.

Gå och se. Och lär. Och kom ihåg : Det är det här som är FILM.

SE TRAILER >>


IMBD : DE ANDRAS LIV >>. Regi och manus : Florian Henckel von Donnersmarck.

Och en mycket välförtjänt Oscar blev det i natt, Bästa utländska film. Tack och lov. Det finns hopp för Oscarsjuryn. (Även om de gav Scorsese priset för både bästa regi och bästa film för DEPARTED vilket måste ha varit mer för lång och trogen tjänst än för filmen i sig. I ärlighetens namn är ju Departed inte mycket mer än en ganska konventionell gansterfilm som egentligen vem som helst kunde ha regisserat. Bättre har Scorsese definitivt gjort, fast det var länge sedan nu.)

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, skrivande, skriva, De andras liv, Bra film

Parfymen - Berättelsen om en mördare

ETT PROJEKT ATT BITA I.

Egensinnig får man ju säga att han fortsätter att vara Tom Tykwer. Det är inte många som skulle våga ge sig på en film om ett monster som på löpande band tar kål på unga vackra och mestadels helt oskyldiga flickor.

Filmen ger helt klart perspektiv på det senast utlagda avsnittet ur manusboken där jag framhåller vikten av att publiken ska kunna identifiera sig med och känna sympati med huvudpersonen. Det är ju inte precis det enklaste med en huvudperson som helt saknar förmåga till inlevelse med dem som drabbas i sin besatthet att skapa den ultimata doften.

Jean Baptiste Grenouille (Ben Whishaw) har råkat födas med ett helt övermänskligt luktsinne men det är också det enda han har. Inget annat kan beröra honom än det han upplever med sin känsliga näsa. Jean Baptiste kan själv inte relatera till någon. Han kan varken älska eller bli älskad utan lever som ett Frankensteins Monster vid sidan av och under andra villkor än resten av mänskligheten.

Om det fungerar? Jo, för Tom Tykwer kan reglerna. Helt enligt teorin är det just smärtan av Jean Baptistes ensamhet som till slut gör honom uthärdlig som rollfigur. Vår dom blir också mildare då Jean Baptiste inte heller är grym för grymhetens skull, utan bara besatt av sin livsuppgift.

Tom Tykwer får godkänt. Jag var ju lite orolig men han fortsätter definitivt att gå sin egen väg. Filmen är dessutom otroligt vacker och bildmässig och rymmer trots den makabra handlingen många poetiska stämningar och även en mytologisk dimension. Betyget landar någonstans mellan 3 och 4. Ett litet extra plus blir det för modet att satsa på ett så pass obekvämt projekt.

SE TRAILER >


PARFYMEN - BERÄTTELSEN OM EN MÖRDARE >> (Regi Tom Tykwer med manus av Andrew Birkin, Bernd Eichinger och Tom Tykwer efter en roman av Patrick Süskind)

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, skrivande, skriva, Parfymen - Berättelsen om en mördare

Äntligen en riktigt bra film!

Recension : THE LAST KING OF SCOTLAND [detaljer IMBD >>]

Oj så länge sen jag såg en Så Bra Film! Ett litet mästerverk helt enkelt. Manus, regi, skådespeleri och foto, allt sitter som smäck.

Berättelsen handlar om den unge läkaren Nicholas Garrigan (James McAvoy) som åker till Uganda för att komma hemifrån och uppleva lite äventyr. Nicholas hamnar i Uganda precis när Idi Amin (i Forest Whitakers förnämliga gestalt) tar makten i landet. Genom tillfälligheter dras han in i maktens omedelbara centrum då han blir handplockad att vara Idi Amins personlige läkare, en karriär som överträffar de vildaste drömmar.

Men ganska snart tvingas den naive Nicholas förstås att inse att det i själva verket är den värsta mardröm han håller på att bli mer och mer indragen i. Det blir bara djävligare och djävligare och sen ännu djävligare till man knappt orkar se mer. Och allt som sker är oundvikliga konsekvenser av att Nicholas inte förmår att slå till bromsarna, att han inte vill eller kan se vad som faktiskt håller på att hända runt omkring honom förrän det redan är för sent.

Det är rasande skickligt vävt. Och fruktansvärt effektivt berättat. Och dessutom poetiskt. Filmen får en av de mycket ovanliga femmorna i min utdelning.

Och får inte Forest Whitaker Oscar för den här rollen så kan dom lika gärna packa ihop och lägga ner. Bättre än så här går det helt enkelt inte att spela.

SE TRAILER >>


Sen såg jag häromdagen också THE PRESTIGE (regi :Christopher Nolan som skrivit manus tillsammans med sin bror Jonathan). Men nej, den var det inget särskilt med. Proffsigt gjord i alla avseenden men för mycket grundad på klurig intrig för att verkligen beröra. Det blir inte mer än en tvåa, OK, med ett litet plus då om jag ska vara generös. Då var klurigheterna i Nolans tidigare kultfilm, den baklängesberättade MEMENTO av ett betydligt mer kíttlande slag.

Nästa film på programmet blir PARFYMEN (regi: Tom Tykwer, manus: Andrew Birkin & Bernd Eichinger). Men jag är lite orolig. Tykwer är en personlig favorit efter de högst egensinninga SPRING LOLA SPRING och PRINSESSAN OCH KRIGAREN och jag vill helst slippa se att hans personliga stil gått förlorad i det stora i Hollywoodmaskineriet.

Och manusboken då? Jo, den fortskrider sakta. Jag håller ju på med andra saker också och sen kommer det av naturliga skäl att bli lite mer sällan nu när jag inte längre lägger ut allt jag skriver. Men så småningom ska det komma lite från det följande kapitlet, om att skriva scener.

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, skrivande, skriva, Last King of Scotland, Bra film

Efter premiären+ recension av BRÖDER

Kärringen och Europas Bästa Regissör

Så har KÄRRINGEN DÄRNERE >> haft sin premiär och ska nu försöka leva sitt eget liv på biograferna. Det mest spännande runt en premiär är förstås hur filmen ska tas emot av recensenter och publik. Och det hänger också till viss del ihop. När det gäller recensionerna så blev det ungefär som väntat. Ingen av oss trodde att vi skulle få kritikerkåren att andlöst falla på knä. Själv hade jag bilden av att det skulle bli en del tvåor, i varierande grad av välvilja, plus en och annan trea. Och det var ungefär där vi hamnade.

Omständigheterna runt inspelningen av en lågbudgetfilm är ju av naturliga skäl såna att allt inte riktigt kan bli som man hade önskat. Och som manusförfattare ska man helst hålla sig borta från inspelningen. Den är tillräckligt komplicerad ändå och en manusförfattare som springer runt och har synpunkter blir inte särskilt populär. Så jag var personligen enbart med en gång när det behövdes en massa statister (mötet med bostadsrättsföreningen).

En inspelning är en oerhört tajt situation. Inte minst för att det är en så stor ekonomisk apparat med en massa människor som kostar pengar att ha på plats. Det knepiga är att det plötsligt måste fattas en massa snabba beslut om ändringar av enskilda scener för att det av olika skäl inte är möjligt att filma scenerna enligt manuset. Och när en film har en budget som är mindre än en tiondel av det normala, som det var för Kärringen därnere, finns det självklart väldigt lite marginal för omtagningar när något oförutsett inträffar.

Det regissören får göra då är att improvisera och försöka göra det bästa av situationen och sen i klippbordet försöka brygga över de luckor som uppstått i berättelsen. I vårt fall med Kärringen blev man av olika orsaker tvungen att helt klippa bort en del av förvecklingarna i intrigen. Det är alltså förklaringen till att filmen skiljer sig så pass mycket från manus.

Särskilt i den tredje akten finns stora skillnader. Anledningen till det är att stora delar av tredje akten spelades in på nytt efter den första klippningen. Man kunde nämligen då konstatera att storyn inte riktigt fungerade med de klipp man varit tvungen att göra utifrån det material som fanns. En ny inspelning gjordes då, med helt nyskrivna scener, allt för att få ihop en fungerande berättelse. I den delen av processen var jag personligen inte inblandad och kan heller inte förklara hur man tänkt i alla stycken. Men en lärdom för mig som manusförfattare blev att det faktiskt gick att skapa en helhet av berättelsen trots alla dessa, ibland ganska drastiska, förändringar.

Man ska alltså inte vara alltför låst vid det skrivna. Filmen kan fungera ändå. Och som manusförfattare måste man ju, som jag skrivit tidigare, vara beredd på att den färdiga filmen alltid skiljer sig från den man såg i sitt huvud när man skrev. Det ingår i jobbet. Inte ens regissören kan alltid få det som han vill när den stora produktionsapparaten börjar krångla. Egentligen är det ett under att filmer överhuvudtaget fungerar med alla problem som kan uppstå på vägen.

TRAILER KÄRRINGEN DÄRNERE



Detta om Kärringen.

Sen måste jag bara skriva lite om en DVD-film som jag hyrde förra helgen, nämligen Susanne Biers BRÖDER efter manus av Susanne Bier (story) och Anders Thomas Jensen. Den handlar förstås om två bröder. Den äldre, Michael (Ulrich Thomsen) är yrkesmilitär med en välanpassat familjeliv medan lillebror Jannik (Nikolaj Lie Kaas) är halvkriminell och inte har inte någon som helst ordning i tillvaron. Den tredje huvudpersonen är Michaels hustru Sarah (Connie Nielsen). Dramat uppstår när Michael kommer tillbaka efter en traumatiskt FN-uppdrag i Afghanistan och ser att brodern har tagit en del av hans plats i familjen.

BRÖDER är en av de bästa filmerna jag har sett på FLERA ÅR! Den är som ett knytnävsslag i magen. Än en gång (efter ÄLSKAR DIG FÖR EVIGT alltså) dyker Bier och Thomsen ner i det djupaste mörkret för att utforska vad en människa är när all polityr sprängts bort. Dom tar ut svängarna som ingen annan just nu.
Det är så djävulskt starkt att man knappt vet var man ska ta vägen när det är som värst.

Jag har ju klagat på gulligheten i svensk film. Lukas Moodysson har iofs. skildrat det svarta i människosjälen på senare tid, framför allt med ETT HÅL I MITT HJÄRTA (2004) men det Moodysson helt glömde bort var publiken, att man behöver en fängslande historia. (Det är sorgligt i sig eftersom vi har sett att Moodysson kan om han vill).

Men det är just där Bier/Thomsen verkligen får till det. BRÖDER är en otroligt stark och engagerande berättelse. När man sen lägger till Susanne Biers järnkoll på det psykologiska och sen en 100-procentig träffsäkerhet med sina fantastiska skådespelare så blir det inget mindre än ett mästerverk. 5 poäng av 5 möjliga för Bröder alltså.

Efter att ha sett Bröder utnämner jag härmed utan minsta reservation Susanne Bier till Europas Bästa Regissör just nu.

.......
© adastra media
del två av kapitlet om Premiss och Tema kommer att läggas ut inom kort

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, skrivande, skriva, Bröder, Älskar dig för evigt, Ett hål i mitt hjärta, Kärringen Därnere

Kortkort recension "THE SQUID AND THE WHALE"

Lite udda berättad

Om man gillar filmer som bryter mot standardrecept så ska man passa på att se "THE SQUID AND THE WHALE" som går just nu. Det är ett rätt lågmält berättat familjedrama om en separation. En berättelse som för det mesta inte riktigt svänger åt det håll man tror.

Det skulle lätt kunna bli tråkigt men filmens styrka är att Noah Baumbach (både manus och regi), tycker det är angeläget att berätta den här historien. Han tar alla sina rollfigurer på allvar. Den känns äkta och det är kanske inte heller så konstigt när man vet att det handlar om Noah Baumbachs egna upplevelser under barndomen. Betyget blir 3.5

THE SQUID AND THE WHALE >>

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, skrivande, skriva

Snabb recension: EFTER BRÖLLOPET

Fängslande - men när ska den ta slut?

En av mina favoritregissörer är Susanne Bier som har en makalös precision i det känslomässiga när hon är i form och har ett bra manus. Jag missade filmen BRÖDER men tyckte väldigt mycket om både den gulligt romantiska DEN ENDA RÄTTA och det ödesmättade dramat ÄLSKAR DIG FÖR EVIGT.

De har något i Danmark som saknas i svensk film, en särskild blick för det svarta i tillvaron. Där vi i Sverige till varje pris ska vaddera mörkret och skydda publiken från allt som kan göra verkligt ont vågar danskarna ta ut svängarna betydligt mer. Jag kanske är lite orättvis men det mesta av svensk film känns menlöst tamt eller konstruerat i jämförelse. De vågar sig på allvaret danskarna, vågar gå in i konflikterna där det svenska nationaltemperamentet hellre slätar över och gullar till. (Kommer att skriva lite mer om det i senare kapitel).

Så även i EFTER BRÖLLOPET. Med en doft av antikt drama handlar berättelsen om biståndsarbetaren Jacob (Mads Mikkelsen) som driver ett barnhem i Indien men lockas hem till Danmark och blir indragen i en tung familjekomplott av den odrägligt rike företagaren Jörgen (Rolf Lassgård).

Inte heller den här gången väjer Bier/Jensen för smärtan och det är definitivt mer dramatik än gullande. Men det saknas inte heller charm, kanske mest i form av Sidse Babett Knudsen (Helena, Jörgens hustru) som med sina varma ögon så gnistrande ledigt kan låta ansiktet glida mellan skiftande stämningar.

Nej det är ingen dålig film. Efter Bröllopet fängslar ganska snabbt med sin intensitet och ett förnämligt skådespeleri. Alla är fantastiska, ofta i närbild. Och spänningen hålls vid liv långt in i filmen. Men nånstans under de sista tjugo minuterna upptäcker jag att jag börjar tycka att det ska ta slut. Men det gör det inte. Filmen tappar fokus och blir segare för varje ny vändning.

Det är mer manuset som det är fel på än regin.

Jag blir lite besviken alltså men tycker ändå att filmen slår det mesta som går just nu just för precisionen i detaljerna och det drivna berättandet - även om helheten inte riktigt går ihop. Betyget blir någonstans strax under en fyra (av fem möjliga).

---

Andra bloggar om: Efter Bröllopet, Susanne Bier, Anders Thomas Jensen

recension : Lucky Number Slevin

Ännu en av de snygga smarta filmer man kan undvara

Om en film den här gången alltså. Närmare bestämt Lucky Number Slevin.

Fattar inte vem som egentligen gillar filmer av den här typen. Alltså, oerhört påkostade produktioner med överslug intrig, fyllda av hårdföra grabbar plus en och annan tjej, alla med käcka glimtar i ögat och ett knippe putslustiga repliker redo i axelhölstret. Lägg sen in några nördtyper som springer omkring och grimaserar, ett antal mordscener med tjusigt blodsprut rätt över kameran och en stor hög med pengar eller knark i en väska nånstans.

Jag blir bara arg. Och besviken på de annars duktiga skådisar som säljer sig sig till sån här trams. Filmen har lika mycket substans som en kartong vattniga jordgubbar. Ingenting berör och ingen bryr sig om någonting på riktigt. Utom möjligen manusförfattare och regissör som verkar väldigt angelägna om att vi ska fatta vilka oerhört smarta typer dom är.

Vem är det dom här filmerna görs för? Vem säger "Den här filmen måste du bara gå och se" till sina kompisar? Den enda förklaring jag kan tänka ut är att den flotta förpackningen gör att man kanske tror att man har sett en bra film.

Nästa kapitel ur boken har rubriken "Helhet"

Aristoteles skrev : ”Helt är det som har början, mitt och slut. En början är det som inte nödvändigtvis följer på något annat, utan efter vilket naturligen följer något annat. Ett slut är det som naturligen följer efter något annat, antingen av nödvändighet eller av sannolikhet och efter vilket inget annat följer. Mitt är så slutligen det som både följer efter något annat och efter vilket något annat följer.”

Lite styltig var han väl, Aristoteles. Men i nästa kapitel vi ska se närmare på hur hans tes kommer till praktisk användning i arbetet med ett manus.

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, Lucky Number Slevin

Intressant filmrecension

Saker att lära

Som manusförfattare har man nytta av att läsa recensioner av andras filmer. För där formuleras vad som fungerar och inte fungerar i en film. Åtminstone enligt recensentens uppfattning. Såg den här häromdagen i DN, skriven av Kerstin Gezelius : DN.SE >>

Filmen heter Uppgörelsen (orginaltitel : 12 and holding). Jag har inte själv sett filmen. Även om jag inte har samma filmsmak som Kerstin Gezelius och ofta tycker tvärtom * blev jag rejält avskräckt efter att ha läst just den här recensionen. Det som är intressant är hennes kritik mot själva berättelsen, att den inte fyller hennes krav på hur en långfilm ska vara. Det hon siktar in sig på är frånvaron av premiss, otydlighet i berättandet och en överdriven ambition att vara skruvad och independent. Läs och begrunda. Bidra gärna med egna kommentarer, särskilt om du har sett filmen.

*) 09-06-05 RÄTTELSE :  Ibland har man fel eller måste ändra sig. Efter att vid det här laget ha läst många recensioner av Kerstin Gezelius har jag helt ändrat uppfattning. Jag tycker mycket som hon. Kerstin Gezelius är en av de allra bästa recensenter vi har! Jag skäms lite för att säga detta men faktum är att jag tror att jag blandade ihop henne med någon annan recensent när jag skrev inlägget den gången.

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, skrivande, skriva