Här kommer till slut några spridda intryck från Filmkritikerförbundets träff på Kulturhuset 11/12. Rubriken var manusförfattarnas situation och ett 40-tal personer hade samlats. ( se tidigare inlägg med kommentarer här >> )
Frihet eller beroende
Det blev en hel del som avhandlades under de två timmarna. Ett tema var i vilken mån författarens frihet hämmas av beroendet till sina uppdragsgivare. Hur starkt kan man hålla fast vid sin vision när de som håller i pengarna kräver ändringar.
Här fanns hela skalan representerad. Någon menade att hon inte accepterade några som helst krav på ändringar under skrivprocessen. Men vi fick också höra exempel på ren kohandeln, typ "Om du tar in vår idé här så låter vi dig ha kvar din ide där, OK?".
Förhandlingsläget beror självklart på i hög grad på hur etablerad författaren är. Ett affischnamn som Peter Birro kan lättare freda sig mot klåfingriga producentkrav än en okänd förmåga.
Samarbete med regissören
Just detta att så många personer tar sig rätten att ha synpunkter uppfattas förstås som ett problem. Ju fler finansiärer desto fler vill lägga sig i.
Samtidigt måste manusförfattaren vara medveten om att manuskriptet inte är det färdiga verket. Förr eller senare måste det släppas till regissören. Och den färdiga filmen blir aldrig riktigt samma sak som den film författaren sett i sitt huvud.
Många framhöll vikten av ett bra samarbete med den blivande regissören. En poäng med att släppa in regissören i manusarbetet är att man skapar en gemensam vision vilket ökar chanserna att det slutliga resultatet ligger i linje med författarens intentioner.
Hårdare verkliget
En diskussion kom att handla om de förändringar som skett i inriktningen av dramaproduktionen på SVT. Där vill man nu framför allt satsa på längre serier där både manusförfattare och regissörer ska kunna bytas ut. Det konstnärliga uttrycket, den personliga rösten får allt mindre utrymme och utbudet blir allt mer utslätat.
( Fast just idag kan man se en lite annorlunda uppfattning i DN :
“Men en sak som jag verkligen gillar med tv är att det är en instans som sköter allt. "Här är en påse pengar, knock yourself out." Därmed får det också bli personligt. Jag har varit inne i långfilmskvarnen, sagt nej till en del saker och fått en långfilm nedlagd i sista sekunden. Man tröskar igenom så många olika instanser. Filminstitutet vill ha något konstnärligt, SF vill ha mer naket, Film i väst vill ha ytterligare något annat. Man måste lära sig dansa både foxtrot, vals och polka. Helst samtidigt.”
Det är regissören Simon Kaijser da Silva som uttalar sig om SVT’s nya dramasatsning DE HALVT DOLDA >> i artikeln Religion är en moralprotes >> )
Överhuvudtaget är det idag en mycket hårdare verklighet. Både SVT och Filminstitutet vill uttalat koncentrera sina resurser på färre projekt. Utrymmet för utveckling av talanger är mycket sämre idag.
Skräckexempel
Vi fick också höra ett skräckexempel på hur det kan gå till med de nya reglerna där manusstödet måste gå via en producent. Ett team med två manusförfattare hade fått in sitt projekt hos ett produktionsbolag. Men trots att Filminstitutet hade betalat ut pengar för manusutveckling fick de två författarna skriva i sex månader utan ersättning.
Så lågt värderas manusförfattarens insats. Det är rent horribelt. Hur kan Filminstitutet hålla fast vid ett system som tillåter sådana övergrepp. Vad skulle det finnas att filma utan manus? En sak var alla överens om : Utan ett bra manus kan det inte bli en bra film.
Varför inget cred?
Själv ställde jag frågan till filmkritikerna om vilka resonemang som ligger bakom att manusförfattaren inte får cred i recensionerna. När det gäller teater står dramatikerns namn överst under titeln. I filmrecensioner nämns författaren enbart i undantagsfall.
Jeanette Gentele (SVD) menade att det fanns anledning att ifrågasätta rutinerna. Mårten Blomkvist (DN) i panelen gled ur frågan genom att säga att det var ett redaktionellt beslut, att det inte fanns utrymme i den lilla rutan med uppgifter om filmen. När jag sen försökte påpeka att media har ett ansvar där bytte han raskt ämne. Vi fick aldrig veta varför man inte unnar manusförfattaren en egen rad i faktarutan.
Men å andra sidan kanske just detta var en av anledningarna till träffen, en nyfikenhet på hur mycket upphovsman en manusförfattare egentligen är, om vi är värda mer cred. Jag vill gärna tro att Emma Gray Munthe, Mårten Blomqvist och Jeanette Gentele nu för frågan vidare. Att synas på framträdande plats i recensionerna skulle vara ett stort steg i uppvärderingen av författarens betydelse. Det borde förstås vara en självklarhet.
Sammanfattningsvis var det var en givande kväll och vi bjöds på massor av olika erfarenheter från den evigt besvärliga filmbranschen. Adastra medias utsände tackar och bockar för ett förträffligt initiativ.
© adastra media
Etiketter: Filmdebatt, övrigt
