att skriva filmmanus: Robert McKee - Noterat från seminariet (3)

Tidigare inlägg : Del 1 >> Del 2 >>

Den här gången är anteckningarna lite mer spridda.

Om rollfigurer

Robert McKee skiljer på det han kallar "characterization" och "true character".

Karaktäriseringen är de yttre egenskaperna, det som är synligt för omvärlden. Den verkliga karaktären döljer sig under ytan. Det är den verkliga karaktärern som är viktig. Människor avslöjar vilka de egentligen är när de måsta fatta beslut i extremt pressade situationer. McKee menar att ca 80 procent av alla filmer handlar om att rollfigurernas sanna natur avslöjas.

(McKee säger det inte rent ut men det han talar om här handlar i hög grad om den innersta personliga moral varje människa har, något som jag själv resonerar om i min bok. Se utdrag här >>)

Här gjorde McKee också en träffsäkert formulerad koppling till dialog : Dialog är den mask man lägger över det man verkligen vill göra så att det inte syns

Grundprincip i sammansättning av berättelsens persongalleri (= orkestreringen) är att polarisera. Sitter det fyra personer runt ett middagsbord och någon tappar en gaffel är det ideala att alla reagerar helt olika.

Protagonist / huvudperson

Två personer kan dela på protagonist-funktionen så länge de har samma mål, känner glädje och besvikelse över samma saker och har något så när lika starka behov av att nå målet.

Det är nödvändigt med viljestyrka. Man visar graden av viljestyrka genom det en rollfigur är beredd att riskera för att nå sina mål.

Huvudpersonen måste ha ett behov (psykologiskt) och en vilja (för den yttre handlingen). McKee menar att "behovet" och "viljan" ska motverka varandra.

Att publiken känner empati är nyckeln till identifikation med huvudpersonen. Man kan ha en huvudperson med osympatiska sidor men det måste finnas något som väger upp. Macbeth t.ex. räddas av sitt dåliga samvete.