FILMDEBATT - Om SF-monopolets effekter
Debatten om det strupgrepp som Svensk Filmindustri har lyckats få över den svenska filmbranschen fortsätter. I helgen behandlades frågan i två större DN-artiklar.
Först ut, i fredags, var Jan Troell som tillsammans med sin producent Thomas Stenderup visade på monopolets praktiska konsekvenser för MARIA LARSSONS EVIGA ÖGONBLICK >> som hade premiär för någon månad sedan.
SF kontrollerar idag närmare 80 procent av de svenska biograferna och påverkar därigenom hur stor publik en film kan få. Troell och Stenderup resonerar i artikeln "Seriös svensk film chanslös" >> om hur svensk film missgynnas av SF:s makt att tilldela mer eller mindre attraktiva salonger och tider. Och de ställer sig frågan om det ur filmpolitisk synvinkel verkligen är rimligt att årligen dela ut 250 miljoner kronor till svensk filmproduktion när filmerna i de flesta fall får hålla till godo med biografernas restplatser, medan amerikanska storsäljare breder ut sig i de bästa salongerna.
Och filmnyheterna.se följde snabbt upp med en fördjupning : "Maria Larsson dömd att bli en liten film" >> där de intervjuar bl.a. Thomas Runfors, från SF Bio och Maria Mörner, distributionsansvarig för på Sandrew Metronome.
Situationen är djupt olycklig när man ser till förutsättningarna för produktionen av konstnärlig svensk film. Följdeffekten av att SF låter storsäljarna tränga ut den mer seriösa filmen från biograferna, och därmed försvårar publiktillströmningen, blir att intresset från producenthåll minskar. Om inte filmerna har möjlighet att få publik som kan ge tillbaka insatsen blir det givetvis svårare att hitta extern finansiering.
(Sen att jag personligen inte tyckte om MARIA LARSSONS EVIGA ÖGONBLICK är en helt annan historia, vilket jag ska återkomma till inom kort)
Den andra DN-artikeln "SF missbrukar sin ställning" >> från i lördags visar en annan sida av problemet, hur monopolet försvårar för publiken utanför storstäderna. Det är konkurrerande Folkets Hus och parker, som äger biografer på mindre orter, som menar att SF-monopolet hindrar dem från att få tillgång till de mest aktuella filmerna.
08-10-21 Tillägg : Läs även svaret till Troell/Stenderup från SF Bios programdirektör Sture Johansson i DN-artikeln "Vi ger all svensk film en chans" >>
Etiketter: Filmdebatt, övrigt
posted by fredrik lindqvist, adastra media @ 02:18
2 comments
links to this post
2 Comments:
I fredags var det en debattartikel författad av Jan Troell och producenten Thomas Stenderup som var publicerad i DN. Vår replik på denna kommer att publicerad i DN imorgon tisdag, och både vi och distributören Sandrews Metronome har också lämnat kommentarer på Filmnyheterna.se.
SF Bio (inte SF – de har inget med detta att göra) har 65 % marknadsandel på de svenska biograferna. Svenska Bio som vi är delägare i har en egen programsättning och förhandlar helt på egen hand med distributörerna.
Du skriver att vi ”låter storsäljarna tränga ut den mer seriösa filmen från biograferna.” I fallet ”Maria Larssons…” har vi haft en genomsnittlig beläggning på 51 procent vilket gör att vi väl svarat upp mot tillströmningen av publik. Bara för att filmen visas i en stor salong innebär det inte per automatik att det kommer mer folk.
När det gäller antalet kopior så är det en bedömning som filmbolaget gör. Investeringen i kopior måste stå i proportion till hur många besökare som ser filmen. Efter tre veckor hade 34 000 besöks gjorts på ”Maria Larssons…”, varav 82 procent på SF Bio. Det kan alltså bli svårt att hämta hem kopiekostnaden på landsorten med det lilla publikunderlag som finns på denna typ av film.
I den andra DN-artikeln påstår Folkets Hus att vi hindrar dem att få tillgång till de mest aktuella kopiorna. Detta är inte sant. Vi varken kan eller vill hindra distributörerna att sprida sina kopior över landet. När det gäller Malmö är det dock så att Spegeln uppbär ett bidrag på drygt en miljon från kommunen för att visa kvalitetsfilm och vara ett komplement till SF Bio. Då har jag svårt att se varför man skall visa filmer som ”Maria Larssons…” m fl som redan visas på Filmstaden. Meningen borde väl rimligen vara att satsa på film som annars inte skulle visas i Malmö?
Thomas Runfors, informationschef SF Bio.
Tack för inlägg.
Nu är jag knappast den förste som konstaterat att filmutbudet i SF-biograferna generellt legat ett par rejäla snäpp längre mot det kommersiella hållet än hos andra, läs Sandrews och Astoria, och med djup saknad sett dessa kedjor gå i graven.
Den omedelbara konsekvensen blev att det plötsligt fanns färre filmer att välja på och att de intressanta, men inte så uppenbart kommersiellt inriktade filmerna, inte fick samma utrymme. Detta säger jag i rollen som biobesökare. Och då har jag ändå lyckan att bo i Stockholm där det ändå finns alternativ som Zita och Sture och dessutom Svenska Bio, som åtminstone gick ut med att kvalitetsprofilen skulle bevaras på Grand och Victoria som de tog över.
Den andra sidan av problemet gäller förutsättningarna för den svenska filmproduktionen där SF/Bonniers fått en allt mer dominerande position.
För att få produktionsstöd från Svenska Filminstitutet måste en film ha kontrakt på distribution. När tillgången på salonger och tider för visning begränsas av att biograferna hellre visar amerikanska storsäljare med marknadsföringsbudgetar i megaklass begränsas av naturliga skäl även intresset hos distributörerna att engagera sig.
Jag har själv suttit i samtal med en producent som hävdade att det idag är svårt att få en distributör om man inte omedelbart kan göra bedömingen att minst 200 000 personer kommer att se filmen. I den bedömningen bör det rimligen finnas samband med tillgången på salonger där filmen kan visas. Genom att Filmistitutet kräver distributörsintyg har alltså tillgången till biografsalonger en avgörande betydelse för vilka filmer som ska få komma till produktion.
Nu är fallet Maria Larssons Eviga Ögonblick inte riktigt bra som utgångspunkt för diskussionen då den i mina ögon inte är en bra film. Detta implicerar förstås en större komplikation. Det ligger i det sant konstnärliga arbetets natur att ta risker. Och det ligger i risktagandets natur att man ibland misslyckas. Vem eller vad ska avgöra vad som är ett misslyckande? Individer som jag, en films publiksiffror eller kritikernas poäng? Och, för att knyta tillbaka till diskussionen, vem ska avgöra om filmen överhuvudtaget är värd att visas?
Men argumentet, att monopolsituationen på ett djupt olyckligt sätt påverkar svensk filmproduktion kvarstår. Det har blivit lägre i tak. Filminstitutet har, delvis som en följd av monopolsituationen, ändrat stödsystemet så att färre filmer ska produceras med större budgetar, med förhoppningen att kunna vaska fram filmprojekt som trots det hårdnade visningsklimatet ska kunna få en rimlig chans att kunna få plats i biografsalongerna. Detta är den verklighet som distributörer och producenter har att agera i.
Man kan knappast påstå att den seriösa, konstnärligt syftande filmen gynnas av läget.
/fredrik lindvist
Skicka en kommentar
Links to this post:
Skapa en länk
till bloggens startsida