att skriva filmmanus: Om alternativ filmstruktur - Linda Aronson, en sann pionjär

Hon ger sig på det de flesta andra skyr som pesten, filmer med multiplotstruktur och uppbruten tidsordning. Man kan inte annat än beundra Linda Aronson när hon kastar sig över uppgiften att försöka hitta användbara mönster i de filmer som vägrar låta inordnas i det traditionella systemet med tre akter.

I april var hon i här i Stockholm och höll kurs inom ramen för Filminstitutets årliga inspirationshelg Drömfabriken >>

Den som brukar brukar få äran av att ha introducerat multiplotberättandet är regissören Robert Altman med filmen NASHVILLE >> som kom redan 1975. Men tekniken att väva samman olika delberättelser fick sitt stora genomslag först efter Altmans succé med SHORT CUTS >> 1993.

Efter det har många av de senaste årens stora framgångar varit byggda på liknande sätt. I den listan ingår t.ex. INNAN REGNET FALLER, MAGNOLIA, TRAFFIC, TIMMARNA, BABEL, SYRIANA, CRASH och de svenska TIC TAC, TILLSAMMANS, FYRA NYANSER AV BRUNT och OM JAG VÄNDER MIG OM för att nämna några av de mest uppmärksammade.

Men den som velat göra film av det slaget har inte precis haft det lätt att hitta ledning i manuslitteraturen. Här har man inte mycket hjälp av varken Christopher Voglers >> mytologiska modell eller John Truby >> med sina 22 steg. Faktum är att de flesta manusböcker diskret undviker ämnet. Av förståeliga skäl. Ju mer bestämt man hävdar nödvändigheten av en fast struktur i olika steg, desto mer besvärande blir det med filmer som byggts på helt annat sätt men ändå gått hem hos både kritiker och publik.

Linda Aronson, en entusiastisk liten tant i sextioårsåldern, är en av de få som verkligen på allvar försökt förstå hur man ska göra. Med stor målmedvetenhet har hon satt sig att klippa upp filmernas olika delberättelser för att kartlägga berättarstrukturer och hur man på bästa sätt växlar mellan sina olika historier.

Det kan bli hur komplicerat som helst.

För Linda Aronson nöjer sig inte med multiplothistorier utan ger med samma iver på filmer som klipper mellan olika tidsplan som ÅTERSTODEN AV DAGEN, DEN ENGELSKA PATIENTEN, PULP FICTION, SHINE, LIFE OF DAVID GALE, 21 GRAM eller FÖRSONING varav flera dessutom blandar multiplot-teknik med uppbruten tid.

I sitt allra värsta exempel LJUVA MORGONDAG >> har hon lyckats identifiera 11 delberättelser som utspelas i 9 olika tidsplan.

Det är lite att bita i. Och det säger sig självt att det inte heller är lätt att i ett litet blogginlägg redogöra för vad hon kommer fram till.

Men några konkreta matnyttigheter kan man man i alla fall vaska fram. Det mest intressanta är kanske att Linda Aronson konstaterar att de flesta av de nämnda filmerna ändå har strukturen med tre akter i botten. Inte när det gäller helheten men att varje enkild berättelse är mer eller mindre byggd enligt den traditionellt mönster.

Sen ger hon också rådet att se till att varje delberättelse fungerar i sig innan man sätter sig med själva sammanfogningen. Hon har också teorier om hur man bäst ska klippa sig fram och tillbaka mellan sina olika storys, dvs. vid vilka punkter man bäst går ur en historia och var man klipper sig in i nästa.

Den som funderar på att skriva sammansatta berättelser av den typen har en hel del att hämta i hennes bok SCREENWRITING UPDATED >> som också behandlar olika sidor av kreativiteten och hur man kan konkret kan arbeta för att få fram idéer till sin filmberättelse.

Ett sympatiskt drag är att Linda Aronson inte påstår sig besitta hela sanningen. Även om det ibland blir lite väl mycket katalogiserande uppräkningar av olika strukturvarianter, är boken i stort pedagogiskt upplagd med många exempel. Där finns också en mängd checklistor att pricka av under olika delar av skrivprocessen. Klart läsvärd alltså för den som letar efter alternativa sätt att berätta.