Besviken på Bier - THINGS WE LOST IN THE FIRE

Ni som följt bloggen ett tag känner väl till min ohöljda beundran för Susanne Bier > efter filmer som BRÖDER >, ÄLSKAR DIG FÖR EVIGT > och DEN ENDA RÄTTA >

Och till slut kom jag mig så för att se hennes amerikanska debut, THINGS WE LOST IN THE FIRE > med stjärnskådisar som Halle Berry, Benicio del Toro och X-files-ikonen David Duchovny överst i rollistan.

Det är förstås inte helt politiskt korrekt att vara kritisk till en film om en familj i sorg, men nej, den här gången är jag inte med.

Vi befinner oss i det välmående villaförorternas USA. I centrum av berättelsen står Audrey, (Halle Berry) vars man, Brian (David Duchovny), plötsligt och oväntat dör i ett meningslöst skottdrama. Audrey är nu ensam med sina två barn, sex och tio år, i sitt stora hus. Men ordningen ska störas ytterligare. För nu kommer Brians besvärlige kompis, den nerknarkade Jerry (Benicio del Toro) in på arenan. Audrey bjuder honom att bo i det halvfärdiga gästrum som inrättats i garaget. Det hela utvecklas till ett drama där Jerry får en allt större betydelse i för den lilla familjen.

Men jag frågar mig vad filmen egentligen handlar om. Det finns två huvudspår. Det ena är huruvida Audrey ska kunna försonas med sin förlust och gå vidare med sitt liv. Det andra är om Jerry ska kunna resa sig ur sitt missbruk. Det är här någonstans filmen går vilse. För mig saknar den riktning, eller uttryckt med manustermer, en tydlig och klar central intrig.

Trots alla känslomässiga scener med gråt och barn som drabbas blir jag aldrig berörd. Det blir en massa stämningar som staplas på varandra men det saknas framåtrörelse och berättarglädje.

Det har blivit för mycket fokus på det inre, det känslomässiga. Det jag menar är att huvudpersonen, Audreys känslomässiga problem att komma över sorgen, tar alltför stor plats på bekostnad av själva berättelsen (dvs intrigen).

Den påminner på så vis om en annan film som jag såg för några månader sedan PRAG > där Mads Mickelsen spelar en man som måste försonas med sin döde far. Problemet är att det inte riktigt funkar att ha en sådan inre process som huvudsaklig yttre handling. En sådan process måste gestaltas i en konkret handling som i sig fångar intresset och får oss att bli engagerade.

Nu är jag kanske lite hård mot Susanne Bier. Det händer saker i hennes film (betydligt mer än i "Prag"). Men det är något fel på balansen mellan budskap och intrig.

THING WE LOST IN THE FIRE bekräftar så än en gång att det inte räcker med att ha ett angeläget och djupt allmänmänskligt ärende. För att det ska bli riktigt bra film måste man ha en fucking bra historia att berätta också.

Sen är det en annan sak också, Jag har ju tidigare utsett Bier till mästare på det psykologiska. Men här ser jag inte hennes vanliga precision. Det är säkert lätt hänt att en del nyanser går förlorade när man arbetar i en annan kultur och med ett annat språk.

Tyvärr. Det blir inte mer än en trea i betyg den här gången! Synd. Hon kan ju så väldigt mycket bättre.

Se även DN's Intervju med Susanne Bier >>

© adastra media

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, skrivande, skriva, Things we lost in the fire, Susanne Bier