Kreativt klimat efterlyses!

Debattinlägg : MANUSPORTEN ALLTFÖR TRÅNG

(Här kommer det utlovade debattinlägget. En förkortad version publiceras idag i senaste numret av Dramatikerförbundets tidning Journal)

Att skriva ett orginalmanus till en långfilm är en process som kräver tid. Det ska finnas en filmiskt tacksam idé, intressanta och levande rollfigurer med utmejslad personlighet och trovärdiga drivkrafter. Man ska utarbeta någon form av intrig med överaskande vändningar och gripande nyckelscener och sedan stöpa alltsammans i en struktur som på bästa sätt förmedlar berättelsens idé till publiken.

I detta arbete finns tyvärr inga formler för framgång. Åtminstone inte för den som har konstnärliga ambitioner med sitt skrivande. Tvärtom. Att på allvar vilja uttrycka sig om vår existens i världen i ett långfilmsmanus innebär ett långt sökande där man måste vara beredd att vränga berättelsens alla komponenter ut och in i många varv för att få till en fungerande helhet. Och det finns inga som helst garantier att man någonsin kommer att nå sitt mål.

Frågan är i vilken mån den svenska filmbranschens infrastruktur för stöd och utveckling av manus är gynnsam för den typen av process. Eller rättare sagt, jag vill jag påstå att det finns allvarliga brister.

En sådan är den tröskel för manustöd som infördes i början av året och innebär att en manusförfattare måste ha en producent i ryggen för att få pengar för att utveckla en filmidé. Åtgärden var klart defensiv men ändå begriplig utifrån de floder av manus som ständigt sköljde in. Det var knappast vettigt utnyttjande av de två långfilmskonsulenternas kompetens att de skulle tvingas hantera mängder av mer eller mindre amatörmässiga manus utan verklig potential att bli film.

Att orginalförslaget helt hade missat att en filmidé kan behöva tid att mogna och utvecklas innan en producent blandas in antyder möjligen en oroväckande brist på förståelse för processen att skriva konstnärligt syftande orginalmanus hos systemarkitekterna på SFI. Men där ändrade man trots allt snabbt efter påpekanden från bl.a. Dramatikerförbundet. Idag kan en meriterad författare alltså få stöd. Övriga hänvisas till producenterna. Och då kan det bli ganska frustrerande för den som inte har tillräckligt mycket fot inne i branschen för att passera nålsögat.

Min egen historia är att jag, som en konsekvens av dessa nya regler, fortfarande efter snart tio månader väntar på besked om manusstöd för en långfilmsidé. Processen att söka började i själva verket redan för mer än ett år sedan. Efter att ha skrivit ett antal månader hade jag någon gång i oktober 2006 en text på ca fyrtio sidor i form av ett rejält utvidgat treatment. Efter att på telefon ha försäkrat mig om att det fanns pengar kvar i Marianne Ahrnes manuspott skickade jag in en ansökan med en förklaring hur jag ville utveckla berättelsen och påtalade där också en del brister som jag ville åtgärda. Svaret kom föredömligt snabbt. Men det blev avslag. Marianne Ahrne motiverade det med de just brister jag sagt jag ville göra något åt. Jag påpekade denna inkonsekvens men hennes respons på det uteslöt tydligt vidare diskussion.

För att spetsa till det måste en manusidé alltså vara i princip redan färdigutvecklad för att man ska kunna få stöd att utveckla den. Här finns ett uppenbart dilemma för en fristående manusförfattare med ett eget projekt. Hur mycket tid och egen kraft är det är rimligt att satsa innan man börjar söka stöd? Å ena sidan är det lätt att bli utbränd och bitter om man driver sina projekt alltför länge och sedan får nej. Å andra sidan vet man att första läsningen är så oerhört avgörande. I mitt fall fortsatte jag i alla fall att skriva och gjorde under några vinterveckor de ändringar som Marianne Ahrne och jag var så påfallande överens om.

I början av februari skickade jag så en omarbetad version till Lisa Ohlin. Här dröjde svaret mer än två månader. Lisa Ohlin menade att jag enligt de nya reglerna inte kvalade in för att få stöd själv. Men hon såg ändå en viss potential i berättelsen och uppmuntrade mig att komma tillbaka med en regissör eller producent. Jag var tvungen att fundera ett tag och kom så småningom fram till en regissör som jag tänkte skulle passa. Jag fick kontakt via hennes producent och mailade över mitt material. Samtidigt skickade jag en kopia till Memfis efter att även där ha fått klartecken att det skulle tas emot. Nu hade det hunnit bli slutet på maj men jag närde ändå ett enfaldigt litet hopp att mina nu trettiofem sidor treatment skulle bli lästa så att jag skulle hinna få in en uppgraderad ansökan till Lisa Ohlin innan sommarstiltjen.

I mitten av juli hade jag fortfarande inte hört något och skickade då försynta mail för att kolla läget. Nej, det skulle dröja ytterligare. I mitten av augusti skickade jag av ren självbevarelsedrift manuset till en tredje producent. Två veckor senare kom till slut besked från den regissör som jag skickat till först. Hon uttryckte sig positivt om materialet men hade inte möjlighet att gå in i projektet. Jag skrev omedelbart till Memfis och hävdade att det efter vid det här laget fulla tre månader började kännas som dags att få svar. Tre dagar senare fick jag ett mail tillbaka med upplysningen att ingen av deras producenter skulle ha tid att läsa några nya manus under hösten. Hallå?! Tre månader för att få reda på att de inte ens tänkte läsa! Det var magstarkt.

Min räddning blev den tredje producenten som redan hade hunnit läsa och ville vara med. Någonstans i mitten av september gick det så in en förnyad ansökan till Lisa Ohlin och efter nio månaders väntan räknar jag till slut med att få besked vilken dag som helst.

Min berättelse kan läsas som en personlig anekdot av en frustrerad manusförfattare som kommit i kläm. Men jag menar att den ändå visar på ett mer allmängiltigt problem, nämligen att dagens stödsystem inte utgör ett särskilt kreativt klimat för andra än den handfull som redan är fullfjädrat inne i branschen. Och ska vi prata konstnärligt syftande manus blir det ännu färre.

Hur många miljoner man än satsar på en produktion - utan bra manus kan det inte bli bra film. Manuskripten är den grund som hela filmskapandet vilar på. Och någon måste skriva dem. Det jag skulle vilja se är en bred och förutsättningslös diskussion om hur den svenska filmbranschen med SFI i spetsen bättre ska kunna förvalta den resurs som vi manusförfattare utgör. Är det inte där man ska satsa, målmedvetet och offensivt?!

Personligen är jag övertygad att det skulle löna sig, både publikt och konstnärligt.

Fredrik Lindqvist

_ _ _ _ _

Tillägg (torsdag 29/11) : Idag, efter ganska exakt tio månaders väntan fick jag svar. Det blev avslag. Det kan nämnas att formuleringarna inte utesluter en förnyad ansökan.

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, skrivande, skriva, filmdebatt