att skriva filmmanus: Notting Hill

BRA SOM EXEMPEL

Har de senaste dagarna suttit och klockat NOTTING HILL >> (Regi: Roger Michell. Manus: Richard Curtis) vilket gett anledning till några reflektioner. Vid en sådan närstudie kan man konstatera att filmen är närmast överdramaturgisk. Vad jag menar är att det ibland är mer berättarteknik än berättelse. Men därför är den också intressant att analysera eftersom greppen blir så tydliga.

Dramats centrala axel är hur huvudpersonen, den enkle bokhandlaren William (Hugh Grant) och den firade stjärnskådisen Anna Scott (Julia Roberts) omväxlande dras till respektive stöter bort varandra.

Som vanligt är det kasten mellan hopp och förtvivlan som håller det hela i rörelse. Genom att ställa de två polerna avstånd och närhet i kontrast skapas täthet i berättelsen. Och här tar man ut svängarna ordentligt. En av de starkaste sekvenserna som visar just den sortens kontrast kan man se i de scener som utspelas på morgonen efter att William och Anna har älskat för första gången.

Vi har då sett att William inte riktigt vågar tro att det skulle kunna bli något mellan honom, den enkle "mannen av folket" och Anna, "flickan av börd" . William har hela tiden varit i ett underläge. Vid den här punkten i filmen har han också redan upplevt flera besvikelser med Anna och därmed fått bekräftat att han egentligen inte har någon chans att få henne, fast hans hjärta så blödande gärna vill.

Situationen nu är att William mot alla odds lyckats komma henne nära igen. Anna har sökt upp honom för att gömma sig undan en blodtörstig mediapöbel som jagar henne efter det att man grävt upp en gammal porrfilm där Anna är med.

Anna känner sig trygg med William. De får en fin och avslappnad kontakt som leder till att Anna samma natt förför honom. Ska William nu äntligen våga tro på relationen? Nu är det morgonen efter. Det är fin stämning och de nojsar med varann då Anna plötsligt blir allvarlig.

Notting Hill [01.17.25]

SE KLIPPET PÅ YOUTUBE >>

Här ser man starkare än någon gång tidigare att Anna också är sårbar. Hon har dåliga erfarenheter av män och bakom den framgångsrika och tjusiga ytan döljer sig en vanlig människa som är rädd att inte vara älskad för den hon är. Det är riktigt snyggt gjort med den lilla anekdoten om Rita Hayworth.

Det är precis det här som menas med att en rollfigur visar sårbarhet. Och än en gång : Detta är en av grunderna i filmberättande. Det är precis den här typen av utsatthet som får oss åskådare att knyta an och känna medkänsla med en rollfigur. Och medkänslan är viktig då den är förutsättning för att man ska känna inlevelse, dvs. att man bryr sig om hur det går.

Men här ska berättelsen drivas vidare. För nu händer saker som på ett dramatiskt sätt förändrar allt. När Anna frågar om hon får stanna lite till ringer det på dörren.

Notting Hill [01.18.10]

SE KLIPPET PÅ YOUTUBE >>

Det har redan tidigare omsorgsfullt planterats i många steg hur ansträngd Annas relation är till den mediabevakning hon utsätts för. Anna är oerhört trött på snaskandet i hennes privatliv och i den här situationen har hon också sökt upp William just med anledning att gömma sig för mediapöbeln. Hennes reaktion blir kraftfull.

Dramaturgiskt är scenen svår att överträffa men den kritiske åskådaren konstaterar lätt att både William och Anna är lite väl korkade för att det ska vara helt trovärdigt, alltså att William låter henne gå och öppna, och att Anna själv sen verkligen gör det. Hon, om någon, borde veta bättre.

Notting Hill [01.20.25]

SE KLIPPET PÅ YOUTUBE >>

Stark och övertygande närhet som vänds till oerhörd besvikelse och avstånd inom loppet av bara några minuter. Det är snyggt gjort och har man som åskådare bara den minsta lilla gnutta romantisk ådra i blodet så sitter effekten där : "NEJ!!! Dom hade det ju så fint. Så hemskt får det bara inte vara!"

I övrigt när det gäller Notting Hill är det påfallande är hur mycket av humorn som ligger i dialogen. Och då menar jag inte bara inte dialogen i största allmänhet. Det är huvudpersonen Williams speciella tonfall, det väldigt engelska, lekfullt ironiska sätt han uttrycker sig på, som ger filmen en stor del sitt underhållningsvärde.