att skriva filmmanus: Från kapitlet om rollfigurer : Identifikation

[ texten uppdaterad 09-03-19 ]

ATT SKAPA IDENTIFIKATION

Det är du som manusförfattare som bestämmer vilka personer publiken ska möta. Men inte bara det. Det är också du som avgör hur de ska tas emot av åskådarna, om de ska uppfattas som sympatiska eller otrevliga. Publiken måste tycka om en rollfigur för att känna inlevelse. Den process där publiken knyter an till huvudpersonen kallas identifikation.

Detta med identifikation är en av de absoluta grundbultarna i filmberättande enligt anglosaxisk modell. För att vi ska bry oss om hur det går i en konflikt eller kamp, av vilket slag det än vara må, måste vi vara angelägna att någon av sidorna ska lyckas. Vi måste heja på någon. Detta gäller oavsett om filmen skildrar en kärlekshistoria, ett familjedrama, en politisk samhällsfråga eller en polisjakt. Det gäller i alla historier där någon strävar mot ett mål.

Det spelar ingen roll hur mycket dramatik och hur många fantastiska vändningar du lägger in i en biljaktssekvens, en pistolduell eller ett gräl mellan två älskande - Om jag som åskådare inte bryr mig om vem som vinner blir det tråkigt. Principerna för identifikation styr upplevelsen av alla scener som aktiverar frågan "Hur ska det gå?".

Skillnaden om du lyckas etablera identifikation eller inte, blir för publikens del som att se två okända engelska korplag spela en vänskapsmatch jämfört med att se sitt eget älskade land kämpa för seger i en hett efterlängtad VM-final.

Hur det fungerar

Den första läraren jag hade i dramaturgi på en kurs om radiojournalistik gav ett exempel från sportens värld som bet sig fast. Vi tänker oss en VM-final i ishockey. Mot alla odds har det i hockeysammanhang helt oansenliga Schweiz tagit sig fram till final och ska nu möta de biffiga proffsen från Kanada. Jätten Goliat mot lille David. Man kan knappast föreställa sig en mer ojämlik match. Det naturliga är att man hejar på den som är i underläge.

Här finns en av nycklarna till hur man skapar identifikation. Grundprincipen är att ju svagare position och ju mer utsatt en "god" människa är desto mer känslor väcker det hos publiken när han eller hon drabbas. Det leder oss till det kanske mest omedelbart effektiva sättet att väcka sympati för en rollfigur: Att låta någon som verkar svag och snäll bli illa behandlad.
Det är nästan fånigt hur enkelt det är gjort i en del filmer. Se bara på anslaget i SPIDERMAN >> där huvudpersonen Peter Parker (Tobey Maguire) förnedras och skrattas ut när han kliver på skolbussen, samtidigt som han själv i berättarröst talar om att han är en förlorare som är hopplöst förälskad i den väna Mary Jane (Kirsten Dunst).

Ett annat exempel är Kieslowskis DEN VITA FILMEN >> där huvudpersonen Karol (Zbigniew Zamachowski) drabbas på ett mer drivet sätt. Karol ser snäll ut och verkar överlag vara en trevlig prick. I filmens allra första minuter blir han raskt fråntagen både sin manliga värdighet och sin älskade fru. En domstol upplöser nämligen Karols äktenskap på grund av hans impotens. Karol befinner sig i ett främmande land, har ingenstans att bo och blir dessutom av med alla sina pengar. En favoritscen är när en nitisk banktjänsteman förklarar att Karols kreditkort är spärrat och klipper det i bitar framför näsan på vår vid det här laget nästan gråtfärdige huvudperson.

Det ska tilläggas att den stackas Karol inte är snäll särskilt länge till. Tvärtom. Resten av filmen ägnar han sig med stor hängivenhet åt att förstöra livet för den kvinna som orsakat hans lidande.

PIANOT >> börjar med att Ada berättar att hon ska bli bortgift med en man hon inte har träffat. Hon, som uppenbarligen kommer från ett hem i övre medelklassen, dumpas sen på en öde strand med sin dotter med utsikten att leva resten av sitt liv isolerad ute i skogen tillsammans med träbocken Stewart, som inte ens har vett att ta med hennes älskade piano. Även om Ada själv knappast är ett under av trevlighet så är det en ganska hård omstart i livet.

I BROARNA I MADISON COUNTY >> presenteras Francesca som en god maka och mor som sätter andras behov framför sina egna. Francesca är av typen som tiger och lider. Hon drabbas inte av några grymheter. Här räcker det med att hon inte är sedd av sin familj.

I SIDEWAYS >> är det lite som i hockeymatchen Kanada / Schweiz. Den depressive Miles är den givne förloraren i jämförelse med sin okomplicerade kompis Jack som bara självklart tar för sig av livets goda.

Även i NÄR LAMMEN TYSTNAR >> finns scener som skapar identifikation i början av filmen. Vi kan se på sekvensen med Clarices första besök hos Hannibal. Där måste hon först handskas med den obehaglige Dr Chilton. Sen bär det av ner i källarhålan, till Hannibal som i överlägsen ton dissekerar hennes sociala bakgrund och sen viftar iväg henne varpå hon attackeras av Hannibals obehagliga cellgranne. Man förstår att den unga FBI-studenten Clarice är gråtfärdig när hon kommer ut på parkeringen efter den manglingen [00.08.00-00.19.30].

Andra saker som hjälper till att etablera identifikation är att visa hur någon kämpar och anstränger sig men misslyckas. Någon som är underhållande och roar oss, nästlar sig också lättare in i våra hjärtan. Att låta en rollfigur visa sårbarhet hjälper oss också att knyta an. Mänskliga svagheter överhuvudtaget kan väcka sympati, som att skämmas eller vara rädd för något eller känna sig misslyckad, Det är sidor man ofta försöker dölja. Det kan bli mycket gripande när en rollfigur inte klarar att hålla masken, särskilt när vi har att göra med hårdhudade typer.

Detta kan se vi exempel på i DJÄVULEN BÄR PRADA >> när chefredaktören Mirandas (Meryl Streep) pansar vid ett tillfälle spricker när hon får reda på att hennes man vill ha skilsmässa [01.20.00]. Eller hos författaren Melvin i LIVET FRÅN DEN LJUSA SIDAN >> när han vid upprepade tillfällen tvingas visa sin kärlek till servitrisen Carol (Helen Hunt) för att få behålla henne.
Motsvarande finns också i NOTTING HILL >> när Anna och William haft sin första kärleksnatt. Vår bild av Anna förändras när vi ser att hon är rädd att inte bli älskad för den hon är. Här får Annas smärtpunkter betydelse för våra sympatier. Det är viktigt för att filmen ska fungera. För om vi inte uppfattar Anna som en bra person kan vi inte heller helhjärtat hålla på William i hans kamp för att vinna hennes hjärta.

Precis som man skapar sympati för sina huvudpersoner ser man också till att styra uppfattningen om de personer som man vill att publiken ska ta avstånd från.

I PIANOT >> skulle det vara ödesdigert om publiken tyckte att Ada borde stanna hos Stewart och att han gör helt rätt när han hugger av henne fingret. Även om Stewart inte precis kan rå för att han inte förstår sig på Ada, får vi inte sympatisera för mycket med honom. Vi måste stå på Adas sida i den kärlekskonflikt som uppstår. Därför betonas också Stewarts okänslighet och näriga natur vid många tillfällen.

En av de mest avgörande egenskaperna för publikens inställning till en rollfigur är hans eller hennes personliga moral. Även i verkliga livet är vi mycket känsliga för om människor är "onda" eller "goda". Jag föreställer mig att det är en av de allra första sakerna vi bedömer när vi möter en ny person, att vi instinktivt skannar av om vi ska känna oss trygga eller måste vara på vår vakt. Ur ett darwinistiskt perspektiv är det också ett ganska begripligt beteende. De individer som lyckades avläsa en eventuell hänsynslöshet hos sina medmänniskor bör rimligen ha haft en bättre chans till överlevnad. Den känsligheten tar vi också med oss in i biosalongen där den är med och styr var våra sympatier hamnar.

…

Avsnittet fortsätter med en fördjupning om moral utifrån en analys av DE ANDRAS LIV >> som också finns att läsa här på bloggen : Den personliga moralens betydelse >>