recension : Lucky Number Slevin

Ännu en av de snygga smarta filmer man kan undvara

Om en film den här gången alltså. Närmare bestämt Lucky Number Slevin.

Fattar inte vem som egentligen gillar filmer av den här typen. Alltså, oerhört påkostade produktioner med överslug intrig, fyllda av hårdföra grabbar plus en och annan tjej, alla med käcka glimtar i ögat och ett knippe putslustiga repliker redo i axelhölstret. Lägg sen in några nördtyper som springer omkring och grimaserar, ett antal mordscener med tjusigt blodsprut rätt över kameran och en stor hög med pengar eller knark i en väska nånstans.

Jag blir bara arg. Och besviken på de annars duktiga skådisar som säljer sig sig till sån här trams. Filmen har lika mycket substans som en kartong vattniga jordgubbar. Ingenting berör och ingen bryr sig om någonting på riktigt. Utom möjligen manusförfattare och regissör som verkar väldigt angelägna om att vi ska fatta vilka oerhört smarta typer dom är.

Vem är det dom här filmerna görs för? Vem säger "Den här filmen måste du bara gå och se" till sina kompisar? Den enda förklaring jag kan tänka ut är att den flotta förpackningen gör att man kanske tror att man har sett en bra film.

Nästa kapitel ur boken har rubriken "Helhet"

Aristoteles skrev : ”Helt är det som har början, mitt och slut. En början är det som inte nödvändigtvis följer på något annat, utan efter vilket naturligen följer något annat. Ett slut är det som naturligen följer efter något annat, antingen av nödvändighet eller av sannolikhet och efter vilket inget annat följer. Mitt är så slutligen det som både följer efter något annat och efter vilket något annat följer.”

Lite styltig var han väl, Aristoteles. Men i nästa kapitel vi ska se närmare på hur hans tes kommer till praktisk användning i arbetet med ett manus.

---

Andra bloggar om: film, filmmanus, att skriva filmmanus, dramaturgi, Lucky Number Slevin